Aftonbladet – 24 januari 1854, sida 2

het ä ena förmyndarens sida förlust uppkommit, den bör i första rummet gäldas af den brottslige, och allt hvad hos honom brister! godtgöras af hans medförmyndare, så vida denne visar sig hafva i tid vidtagit alla er-. forderliga åtgärder att förlusten afvärja, då han är från ansvarighet fri. Denna tolkning öfverensstämmer jemväl med lagberedningens förslag till 13 kap. 3 8 ÅA. B., äfvensom med en K. M:ts dom af d. 16 Mars 1853, införd i Juridiskt arkif, 25 bandet sid. 315 c. 3) Har i praxis någon viss tid blifvit: ntagen, från hvilken förmyndure må anses skyldig att beräkna den umyndige till godo ränta å medel, som influtit eller inflyta bort, och huru hög ränta är för sådant fall godkänd P Afdelningen ansåg i allmänhet vara antaget, att ränta för myndlingens medel skall beräknas från och med tred.e månaden efter den, då medlen imflutit eller mflyta bort, såvida ej särskilda omständigheter sig företedde, hvilket nödgade förmyndaren att behålla medlen såsom förlag till drifvande af fastighet, brukseller fabriksrörelse och dylikt. I afseende på räntebeloppet ansågo de flesta ledamöterne detsamma böra beräknas till 6 procent, der förmyndaren sjelf innehade medlen; men om dessa voro utlånta, ej högre ränta, än som derför erhållits. Andra åter voro af den mening, att räntan. ej borde upptagas mer än till 5 procent, såvida icke visas kan, att utlåning skett mot högre ränta. 4) Äger, i konkurs, borgenär rätt att å sin bevakade fordran qvitta hvad gäldbundna boet af honom har till godo ? Skall yvittningsrätten vara beroende deraf, att borgenären derom vid bevakningen framställt päståvende ? Rättigheten att gäld mot gäld qvitta, ansågs grunda sig på en naturlig panträtt. Deremot voro meningarna delade, huruvida qvittningsanspråket, för att blifva gällande, borde hos konkursdomaren anmälas och styrkas. Pluraliteten tycktes likväl ense derom, att en sådan anmälning eller bevakning icke ovilkorligen erfordrades, enär man icke kunde bevaka och besvärja en större fordran än den: man egde, efter afdrag af sin skuld, ej heller vore förbunden bevaka någon fordran, derest man vore skyldig mer än man hade att fordra. 5) Om fordran, på grund af en med borgen sisom för egen skuld försedd skuldsedel, icke bevakas uti gäldenärens konkurs, äger fordringsägaren sändock mot löftesmannerm talan öppen om utfående af samma fordran i följd af dennes borgen ? Denna fråga besvarades med ja. Väl har man påstått, att då borgen vore ett accessoriskt aftal, fordringsägaren ginge förlustig sin rätt mot löftesmannen i och med detsamma gäldenärens betalningsskyldighet upphörde. Men är borgen ingången såsom för egen skud, kunde väl ej bestridas, att så länge ej gäldenären inbetalt skulden, denna bör betraktas såsom löftesmannens egen och således få hos denne uttagas. Den accessoriska beskaffenheten af dylik borgen ligger endast deri, att genom skuldens utbetalning af gäldenären, all betalningsskyldighet å löftesmannens sida försvinner. En ledamot upplyste, att motion blifvit inom borgarståndet väckt angående borgenärs förbindelse att, för händelsen af gäldenärens konkurs, antingen bevaka fordringen, eller tillställa löftesman nödigt bevis på densamma, så tidigt före inställelsedagen, att löftesman må kunna sin rätt emot gäldenären sjelf bevaka — en åsigt, som jemväl delades af lagkommitteen. Afdelningens. nästa sammanträde utsattes till fredagen den 17 nästkommande Mars, då diskussionen kommer att fortsättas öfver de i programet uppställda frågor rörande kriminallagen, rättegångsordningen och fängelseväsenet.