Aftonbladet – 10 januari 1854, sida 3

FO rr PÄR mn dad AV t S 3 f en stor skilnad att serskildt behöfva blottställa sig för besväret, tidsspillan och förödmjukelsen af en sädan bevisning, och sålunda på visst sätt sjelf bära sina nödställda vilkor fram inför en myndighet och bevisa dem, för att få såsom en nåd emottaga befrielsen från eller en förminskning uti det nu fastställda minsta skattebeloppet, emot om dettas bestämmande må bero på taxeringsmännens, vare sig efter näringsidkareds till taxeringen gjorda uppgift eller ock på grund af underhånd inhemtad kärnedom. Likaledes föreslär jag vördsamt, att den enligt andra artikeln i nu gällande förordning åsatta bevillningen för gesäller må upphöra, enär gesäller icke äro annat än arbetare, af hvilkas arbete de, som använda dem, skola räkna handelsförtjensten, oeh betala skatt för denna. En inkomstskatt å gesäller skall, om man eftersinnar detta, befinnas utgöra ingenting annat än en tillökning å bevillningen å näring eller rörelse, och en tillökning som blir obillig, om den icke kan försvaras med ett nödtvång å statens sida, att för möjligheten af statsverkets orubbade gång uttaga det mesta möjliga, der det kan ätkommas. Vid 1847—1848 årens riksdag väckte jag en motion om nedsättning af bevillningsprocenten efter andra artikeln för handel och rörelse eller yrke, från 5 till 3 procent af uppskattade inkomsten, på den grund, att sådant säkert skulle leda till mera riktiga och fullständiga uppgifter af de skattskyldige sjelfve, än nu är fallet, och staten således föga eller intet derpå förlora. Denne motion vann då icke framgång; men med glädje har jag erfarit attrepresentanter i ett par ibland de öfriga riksstånden nu upptagit enahanda förslag i serskilda motioner. Jag förnyar nu samma förslag om nedsättning af berörde bevillning från 5 till 3 procent af inkomsten för handel, näring eller borgerlig rörelse, med tillägg derjemte, att bevillningen af löner för embetsoch tjenstemän med mindre än 1000 riksdalers inkomst deraf, må nedsättas till 2 procent af denna inkomst. Slutligen föreslär jag, att det isednaste bevillningsförordning införda stadgande, att medarbetarne i tidningar skola erlägga bevillning må försvinna, och förläggarne för hvarje tidning ensam beskattas för behållna inkomsten deraf, enär det icke allenast måste vara en tidningsförläggares ensak, på hvad sätt han söker bidrag för tidningens utgifvande, och på hvilka vilkor samt på huru lång tid han använder sina biträden, utan oekså synes mindre behörigt, att taxeringskommitteerna inlåta sig uti hemliga forskningar öfver) den inre förvaltningen af ett sådant företag. Staten förlorar ju i allt fall ingenting, och all rättfärdighet är således uppfylld, om det i stället stadgas, att förläggare af tidning eller periodisk skrift skall erlägga. berillning för hela den behållna inkomsten deraf. i —