Aftonbladet – 10 januari 1854, sida 3

lr L. J. Hjertas wetien om ändringar i vissa grunder för allmänna bevillningen. Det för statsverket lyekliga förbållande, att öfverskotter utöfver beräkningen vid sistlidne riksdag uppnått ä de flesta inkomsititlar, i föreming med den utsigt till en ännu betydligare statsintrad, som öppnar sig förmedelst den förhöjning i bevillningen å bränriastillverkningen, som är af Kgl. M:t föreslagen, och sannolikt varder utan serdeles betydande föränringar af Rikets Ständer antagen, har utgjert en naturlig amledning till en allmän öaskan eeh förhoppting, visserligen icke att hela, men åtminstone att en del af dessa stora tillökningar må kemma de minst bemedlade bland de skattdragande till gode genom någen nedsättning i de allmänna utskylderna. Flere metioner i denna riktning hafva också blifvit väekta i de öfriga stånden, bland annat om borttagande af den såkallade skyddsafgiften eller persenella bevillningen, hvilken tynger hårdt på alla obemed!ade husfäder med familj. Det vore att önska, det Rikets Stäsder kunde och ville låta denna afgift försvinna, oeh skulle sannolikt räcka mycken tillfredsställelse i landet. Mesa oberoende af denna frågas utgång tager jag mig friheten föreslå en annan förändring i bevillningsförerdningen, nemligen att alla der be fint iga bestämmelser om den såkallade minimiafgiften, eller om minsta beleppet som bör betalas i utskylder efter andra artikeln, af individerne inom hvarje slag af näring eller yrke, må försvinna. Bland alla skatter kan ingen vara rättvisare till sin grund än den som utgår med en viss procent af årlig behållen inkomst, om denna riktigt utrönes, och detta beskattningssätt har derföre efterhand blifvit mer och mer vedertaget äfven i andra länder. Men en på en gång rättvis, billig och med statens högre ändamål öfverensstäramande tillärapning deraf förutsätter, att nägon afgäld ieke må tagas å det allranödvändigaste för individernes uppehälle. Detia sker likväl stundom och orättvist derigenem, att en mimimiafgift finnes bestämd för hvarje person som utöfvar något slags yrke, utan afseende på em han haft den behållning derå, som efter den fastställda procentsberäkningen kan beläggas med en lika stor beskattning, som minimiafgiften utgör, hvilket ofta icke är fallet. Fastställandet af minimiafgifter är äfven oegentligt ech borde vara onödigt, då taxeringskommitteer finnas till just i ändamål ait uppskatta hvars och ens behållna inkemst, och bervillningen skall uträknas i proportion derefter. Något annat motiv till denna föreskrift kan derföre icke gifras, än ait alltid söka försäkra staten om en viss intägt af bevillningen, i förhållande till antalet af näringsidkare, utan afseende på om de verkligen haft en motsvarande inkomst eller ieke. Det blir, med andra orå sagdt, ett slags högre oeh efter serskilda yrken och klesser graderad kapitatiomsafgift, som man velat aftvinga alla, af fruktan att en del deribland eljest, vid den af taxeringskommitterna skeende uppskattning, skulle befinnas ej hafra så stor inkomst, att den kunde utgå. För att visa sanningen häraf, behöfde man endast genomgå ett års debetsedlar för handtverkare, fabrikanter, artister med flere, för att finna, det månge ibland desse få sig den ifrågavarande minimiafgiften ålagd, oaktadt en sådan torftighet, att de med stor nöd kunna lifnära sig och sitt hushåll. Visserligen är det i förordningen sagdt, att den som kan visa, att han ej haft en afgiften motsvarande inkomst, eger att få afkortning; men det är