Aftonbladet – 2 januari 1854, sida 2

— Gyllensten har varit din barndomsvän — sade han — och du förtalar honom dock inför konungen. — Ers Maj:t — svarade Stobaeus med en öppen blick — då jag tillfrågas talar jag alltid efter min öfvertygelse . . . Måhända har jag misstagit mig, och i sådant fall skall jag vara den förste att erkänna det. — Bra, bra! — återtog konungen mildare; — nå, hvad ha dina vänner eljest bringat dig för nyheer från Sverige? Ett dystert moln lägrade sig vid denna fråg öfver den unga krigarens öppna panna. Hans läppar arrade, hans öga fylldes af en tår ... — Hvad nu — återtog konungen i det han betraktade honom, — hvad nu? Hvilken sorg grämer dig? — Tillåt, ers maj:t, att jag förtiger det ... — Nej, jag vill veta det ... — Ack, ers maj:t skall icke förstå min smärta ... Ers maj:t, som endast lefver för äran och hvars kärlek med sin dyrkan omfattar endast segerns gudinna! .. Carls läpp krökte sig spotskt. — Jag förstår... du har en annan älskarinna, du — sade han: — och hon är väl trolös efter vanligheten, kan jag tro ... oo — Trolös — utbrast den unge krigaren lifligt — nej, säg icke det! O nej, Amelie var aldrig trolös ... Det var hennes grymma och högmodiga slägt, som slet hennes hjerta ifrån mig ... Och nu är hon död . .. Grafven betäcker hennes stoft, utan att Jag ännu en gång fick skåda hennes älskade drag! Han höljde sitt ansigte med handen. — Barnsligheter! — mumlade konungen otåligt. — Ått mina officerare aldrig kunna lägga bort den der våpiga kärleken ... Men hvem var hon då, din förlorade älskarinna, och hvarföre kunde ej du, en braf solda:, som de:till har sin konungs nåd, blifva den lycklige? — Hvarföre? Ty grefve Liljefelt, Amelies far, och hennes öfriga förnäma slägtingar kunde icke lida den tanken att få till måg en ofrälse löjtnant, sen af en fattig prest. Can höjde på axlarna. (FTarta Y