Aftonbladet – 2 januari 1854, sida 2

Men vi lemna helst dessa ingenting mindre Än angenäma ämnen å sido, för att bland hithörande regeringsärenden ännu blott egna ett ögonblicks uppmärksamhet åt en fråga, som angår de med spärrningsanstalterna mot koleleran så nära sammanhängande internationella förhållandena. Om man kastar eri blick tillbaka på de författoingar rörande karantänsväsendet mot utlandet i afseende på koleran, hvilka sedan ett par och tjugu års tid efter annan blifvit i vårt land utfärdade, och dermed jemför amdra europeiska staters lagstiftning i sammma ämne under samma tid, skall man snart finna, att de under konung Carl Johans regerimg utfärdade författningarne vittna om ett fortgående sträfvande att, i likhet med andra civiliserade stater, småningom lossa på de oskäligt förlamande fjettrar, som den i förstone allmänt utbredda fördomen och förskräckelsen för koleran här såsom annorstädes till en början föranledt regeringen att lägga på handelisgemenskapen med främmande länder, men att deremot under konung Oscars regering icke allenast ett stillastående i detta afseende inträffat, utan i vissa vigtiga fall till och med en återgång till mera skärpta bestämmelser, in under Carl Johans sednare regeringsår varit antagna, och detta likväl under det att en mera frisinnad lagstiftning inom hela den öfriga verlden, och deribland icke minst inom sjelfva brödrariket Norge, under samma tid gjort sig alltmera gällande. Vi skola icke besvära läsaren med detaljerna af denna jemförelse. Den som vill göra sig den mödan att genomgå författningarne i detta ämne af den 17 Mars 1832, den 25 Januari 1833, den 22 Februari 1834 och den 23 Maj 1838 på den ena sidan, samt de ännu gällande af den 12 November 1847 och den iV Januari 1848 på den andra, och med dessa sednare jemföra t. ex. den norska lagen om karantäns-. väsendet af den 12 Juli 1848, skall utan svårighet sjelf finna tillräckliga bevis för detta påstående. i Man har talat om det så kallade irämareintresset i denna fråga med ett föakt och ett bån, likasom vore det i detta fall något annat än det allmännas, än hela nationens välförstådda intresse. Man har glömt eller åtsat glömma, att i ett samhälle, som höjt sig ur råhetens tillstånd, alla äro mer eller mindre Krärmare, åtminstone i den mening att alla behöfva köpa och byta, att äfven för den fattigaste vissa utländska varor redan vlifvit till ett behof, och att den genom hämmade kulamunikationef stegrade dyrheten dock alltid stterst måste komma att drabba köparne, likasom den af samma orsax stundom föranledda arbetslösheten att drabba arbetarne, d. Vv. 8. i båda fallen hela folket. Att den nåtionalförlust, som dessutom göres genom de millioner dagsverken, den uppoffring af tid och de många öfriga kostnader, som nedlägsas på karantäner och spärrningar af alla slag, tan att frambringa någon den ringaiste proluktion såsom arbetets frukt, är ett mog dyrt ffer åt en fördom, som icke ens har den fördeen att, i likhet t. ex. med bränvinet för suaren, medföra -något nöje, derpå synes nan icke tänka. Äfve när våra seglare inna större fördel att stanna i de främnande farvattnen, än att återvända till hemnet med våra egna förnödenheter, när de rämmande fartyg, som förut plägat biesörja en etydligare del af vår export, tillika börjat fskräckas från att besöka våra kustter, just å vi vore i största behof af deras mjelp, när rakterna härigenom blifvit stegrade med 1:00 rocent af deras vanliga belopp och sjelfva altet till följd af allt detta redan kostat ända ill 18 rdr eller 150 procent utöfver dess vaniga pris, äfven ännu då har man ej sett spår ill någon åtgärd å regeringens sida för att ringa lättnad i de tryckande karantänerna, vilka visserligen icke ensamma vållat dessa vårigheter, men dock äfven i sin mån icke betydligt bidragit dertill. Man har ock talat om pariserkongressen Säl, såsom skulle dess beslut ha gifvit nåot stöd för de i vårt land vidtagna spärringsoch karantänsåtgärderna. Ingenting kan ara mera -ogrundadt. En kort redogörelse ör kongressens beslut och jemförelse deraf red våra nu gällande karantänsförfattningar kall ådagalägga, huru härreed förhåller sig. Såsom bekant är, hölls i Paris år 1851 en ongress af ombud från de flesta europeiska ater för att rådslå om antagande af gemenmma sanitära föreskrifter med afseende på rhållandet mellan olika stater. Et: förslag Il konvention, åtföljdt af ett så kalladt inrnationelt sundhetsreglemente, det sednare gentligen afsedt för hamnarne vid Medelafvet och Svarta Hafvet, afgafs af denna ongress den 19 December nämnde år och lef omedelbart derefter meddeladt Europas umteliga regeringar, äfven dem som icke nom några kommitterade deltagit i kongresn, bland hvilka Sverge var. De sjukdomar, emot hvilka likformiga saära åtgärder af kongressen föreslogzos, voro sten, gula febern och koleran. Hvarje frisk mn skulle dessutom hafva rätt att. skydda g äfven mot fartyg, som hade andra för nittosamma ansedda sjukdomar om bord, ensam i denna fräga hade reserverat sig emot de öfrige dåvarande ledamöterna, så kan man i sanning komma på underliga tankar om arten af den ondergifrenhet regeringen för närvarande fordrar M sina högre uppsatte embetsmån. Huruvida Stoekholms borgerskap oeh handelskår, som alltid förut haft sin representant inom karantånskommissionen, ramera skola anse sig derstädes tillräekligt reprejenterade genom en protokollssekreterare i eivildepartementet, torde för öfrigt få lemnas derhän. — 7are emellertid detta sagdt utan all hösyfining