Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

till djupet af sitt. bedröfvade hjerta, medan hon bjöd till att skratta och muntert tala med gossen, aktande sigatt visa honom hur sorgsen hon var. o— Mamma! mamma! — ropade han plötsligt, klappande i sina små aftynade händer — jag ser en violblomma, en helt hvit violblomma, der borta bland de mörka löfven. Ah, tag hit den åt mig... Det är den första vårblomman. Den aldra första violblomman!... Mamma... jag tycker så mycket om dem, de der små, välluktande blommorna. — Dina ögon äro skarpare än mina, Willie; Jag skulle icke hafva sett blomman; den är så ofantligt liten. — Der har du den, min söta gosse... jag ville önska det funnes flera åt dig. — Åh, de skola snart komma nu; jag är glad att jag har sett den första. Mins mamma hur jag brukade samla dem: der hemma och gifva dem åt pappa, när han var sjuk? ... Han tyckte så mycket om dem... alldeles som jag nu gör. 7 — Jag kommer mycket väl ihåg det, mitt barn, — svarade Gabriella, mildt. — Hur länge kan det vara sedan? — frågade Willie. Och efter ett litet uppehåll, sade han åter: — Mamma, hvad är det, som gör mig så annorlunda nu, mot jag förr var? . .. Jag var så stark och frisk då, och jag orkade springa ute, hela dagen. Mamma, när skall jag åter springa omkring? — Nu är du mycket sjuk och klen, min gosse och nu för tiden får du icke ens tala om att spr.nga omkring... det orkar du icke nu. — Nej, icke nu, mamma; men när blir det?... Den späda rösten bief nu plötsligt darrande. — Ack, — sade han, — jag känner mig sÅ svag, så svag, som om jag aldrig skulle kunna bli stark igen. Tst!... tstl Gabrielia!... pressa den djupa snyftningen tillbaka i ditt hjerta, så att det döende barnet ej må höra den. — Frukta icke, min lilla älskling, frukta icke... du skall snart bli alldeles frisk.