Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

.ets fortgang. j Fru Westerdahl ådagalägger i hufvudrolen n sanning i uppfattning, en fulländning i pel som skänker åskådaren en verklig konstjutving. — Hr Almlöf ger denna gång åt ia föreställning, af Richelieu samma karakter om vi af gammalt känna från andra stycken eri hr Almlöf haft den svåra uppgiften att ifva en lefvande framställning om denne närkvärdige man, detta öfverlägsna snille. Jti de scener der Richelieu forskar, spanar ch utöfvar sin makt, synes oss hr Almlöf senom styrka i uttryck och djup i uppfatting gifva en ganska tillfredsställande bild af len störe statsmannen. I scenen med koungen åter, torde herr Almlöf i någon nån förbise att det är den inre öfverlägenheten hos den ene som kutvar svagheten os den endre och låter undersåten beherrka monarken, samt att utöfningen af detta nre välde ganska väl låter förena sig raed n aldrig vikande vördnad i det yttre. lichelieu måste tvifvelsuten tänkas alltför slok att t. ex. genom ett hotfullt upplyftande if fingret visa en sidvördnad, som varit så nycket betänkligare som han hade framför sig en svag konung. Augier har här också ganska rigtigt angifvit att förhållandet melian monark och undersåte ej får förbises; det är u i knäböjande ställning som Richelieu slutligen med snillets makt betvingar dena herrskare som så djupt och bittert hatar honom. . Hr Dshlqvist återger på ett särdeles utmärkt sätt den här i några få, flyktiga drag utkastade bilden af Ludvig XII, och han förbiser vid intet. tillfälle att med de yttre förhållandernas fordringar försona den inre nödvändighetens kraf, den konungsliga hållningen viker ej bort äfven då monarken i känslan af egen svaghet afkläder den konungsliga makten. MIl Febrnström lyckades i allmänhet ganska väl u:i Pauls rol, soa särdeles lämpar sig för hennes vackra anlag. I ett och annat moment torde dock hennes uppfattning ej vara den rätta. Så t. ex. uti det ögonblick då Paul får löfte om Marguerites hand och utbrister sah! hvad jag skall älska henne ! synes oss en yr glädje vara mer öfverensstämmande med rolens karakter än den passionerade häftighet som mll F. inlägger i detta utrop. Hr Sundberg ger markis de Pienne med ädel och värdig hållning, och hr Hedin förlänar åt hr de Cruas korta uppträdande ett drag af karakter,-som vi knappast tillförene sett denne skådespelare förmå åstadkomma. Fru Almlöf spelor hertiginnan de Rohan, de Piennes.svartsjuke älskarinna och en bland de sammansvurne. Vi befara att fru A., i sin sträfvan att gifva höghet åt sin rol, höjer sig-icke så obetydligt utöfver det naturligas gränser, och är detta isynnerhet förhållandet med hennes röst, som nästan oafbrutet är uppe i en falsk pathos och blott ytterst sällan finner det skäligt att sänka sig till en naturlig ton. e : Hr Jolin och mll Jacobsson, såsom Grandin och Marguerite Grandin, äro båda ganska väl på sin plats, och de mer underordnade rolerna gifvas äfven rätt tillfredsställande. Uppsättningen är särdeles vårdad, prakten i dekorationer och möblering verkligen bländande. :