Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

Smope liemnar et ytterligare bevis derpa, atti år Svarta hafsiotta värdigt uppfyller sin bestämmelse. Med innerlig hjertlig glädje upp: drager jag eder, att säga mine tappre sjömän, att jag tackar dem för deras, till Rysslands ära och den ryska faggans heder, utförda vapenbragd. Jag ser med nöje, att Tschesme icke är glömdt vid ryska fiottan, och att sonsönerne äro värdige sine förfäder. Jag förblifver eder alltid oföränderligt välbevågen. : På originalet är af kejsaren högstegenhändigt tecknadt och tacksam Nikolai.n nm KONGL. TEATERN. Diane, dram i 5 akter, af Emile Augier; fri öfversättning från fransyskan. Kongl. teatern inbjuder vår allmänhet att göra bekantskap med ännu ett arbete af-en bland Frankrikes för närvarande mera framstående dramatiska författare, Emile Augier, härstädes känd bland annat .genom sin komedi Gabrielle,, som förlidet år här uppfördes, äfven på den kongl. scenen. Augier åtnjuter i sitt fädernesland ett icke ringa anseende. Han är skald och en na-ionel skald. Hans typer bära en genuint fransk prägel, de afspegla troget sitt lands karakter, dess sedAT VA mm am Mb mA mm mel Hå fr E liga begrepp, sådana de uppspirat från ent grund, som mera är den konventionella formens, än den af det sannas och rättas evigt oföränderliga lagar ledda och klart uppfattade medvetandets. Och författaren sielf visar sig i sin uppfattning, i sitt uti handlingen uppenbarade bedömande, stå på alldeles enahanda botten som den hvarpå han ställt sina skapelser, och han sträcker sin synkrets på intet sätt utom eller öfver den han gifvit dem. Häraf det fenomen att t. ex. författarens Gabrielle, efter att hafva blifvit prisbelönt af franska akademien och i Paris haft betydande framgång, blir af teatercensuren i Holland såsom osedligt förbjuden att uppföras, och, öfverflyttadt på vår scen, endast vinner få sympatier och förmår locka blott ett ringare antal åskådare. : Att skapa qvinliga typer, att analysera qvinnans karakter och känslor, att mäta djupet af den själsstyrka hon förmår utveckla, der hon finner sig försatt i olika förhållanden och under inflytandet af skiljda tidehvarfs anda och lynne, — detta synes vara Augiers älsklingsuppgift. Derföre heta hans arbeten helt enkelt Diane, Gabrielle o. s. v.; de utgöra hvart och ett en qvinnobild, med bestämda, tydligt framstående drag, -och finnas omgifna af en gruprering som visar huru och hvarföre bilden biifvit just sådan. den är. Uti Diane de Mirmande, det ifrågavarande styckets hjeltinna, (spelad af fru Westerdahl), finna vi en fullkomlig kontrast och, tilläggora det, en behaglig kontrast mot Gabrielle. Denna sednares svaghet, eller fastmer författarens skefva bedömande deraf, väckte vår afsmak; Dianes själsstorhet vinner vårt lifliga deltagande. Scenen är förlagd till Ludvig XII:s tid och året 1636. Stycket spelar i Paris. Diane de Mirmande är en fransk ädlings dotter. Faderoch moderlös från sin första ungdom och stadd i torftiga omständigheter, är hon sin unge broder Pauls (mll Fernström) uppfostrarinna och enda stöd. Vi finna Paul de Mirmande till åren ännu en yngling, men, tack vare hans ädla natur och hans högsinnade systers ledning, till karakter och grundsatser redan en man. En förolämpning tillfogad hans syster och ännu mer ett annat fruntimmer, Marguerite Grandin (mlle Jacobsson), för hvilken den unge Paul hyser ett lifligt deltagande, förmår honom att draga värjan, och han dödar i duell en af kardinal Richelieus anhängare, hr de Cruas (hr Hedin). Paul dömes till döden för denna gerning, han efterspanas och finnes slutligen hos sin vän hr de Pienne (hr Sundberg), en man med höga och ridderliga tänkesätt, hvilken älskar Diane och af henne är älskad tillbaka, ehuru båda äro okunniga om den känsla de hos hvarandra uppväckt. De Pienne är invecklad i en sammansvärjning mot kardinalens lif. Diane, af en händelse underrättad om det ögonblick då gerningen skall utföras, finner sig af sin fosterlandskärlek uppfordrad att varna Richelieu just vid samma tillfälle då hon kommer för att: anropa om nåd för sin bror. Diane varnar för försåtet, men förråder dock icke de sammansvurnes namn. Richelieu ger henne valet mellan sin brors lif och de upplysningar han fordrar. Paul tillkallas. Den listige kardinalen (hr Almlör) visar honom i ett så ljuft rosenskimmer det lif han måste lemna, att äfven den förut resignerade -ynglingen anropar sin syster att skänka honom detta lif som hon håller i sin band. Dianes strid vid detta förfärliga val, å ena sidan den henne så dyre brodrens lif, å den andra förräderi och den älskades uppoffrande,. denna strid är styckets glanspunkt, lika väl tecknad-af författaren -som den på ett utmärkt sätt återgifves af fru Westerdahl, i denna scen förträffligt understödd af herr Almlöf och mll Fehrnström. För att ej minska intresset för blifvande åskådare, fullfölja vi ej längre våra redogörelser, men läsaren torde af denna flyktiga antydan om styckets appränning finna, att författaren förstått att i hög grad spänna intresset, likasom de karakTESTED till djupet af sitt bedröfvåde hjerta, medan hon bjöd till att skratta och muntert tala med gossen, aktande sigatt visa honom hur sorga !