Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

Våren nalkades ändtligen långsamt — ytterst långsamt. De gröna löfven öppnades, kämpande i sin spädhet med den kalla vinden. Det var mycket klart och ljust. På flera veckor hade det icke regnat och marken var alldeles upptorkad. : — Nej, Willie lilla, — sade Gabriella — du får inte gå ut i dag. Det är ännu för kallt för dig, min söta gosse. — Åh nej, söta mamma, det är alls icke kallt. Känn här, der solen har legat på, hur varmt det är; lägg handen på. — Ack, mamma, låt mig få gå ut! — sade stackars Willie i bedjande ton. — Jag skall inte försöka att springa omkring; men låt mig få ligga isolskenet. — Icke i dag, min älskling. Vänta till en annan dag. Kanske skall en varmare vind snart komma. Willie, min söta gosse... det skulle göra dig värre, om du nu ginge ut. — Så säger mamma hvarenda dag — svarade Willie i bedröfvad ton — och mitt hufvud värker så grufligt af att jag ständigt skall vara inne. . Och slutligen bad han så mycket, att modren lät beveka sig och förde honom ut. Det var en mycket solig dag, med knappast ett enda moln på den klarblå himlen och Bertha och Gabriella bäddade åt den lille i ett varmt hörn; skyddad för blåsten, och lade honom der. — Stackars barn! han var så glad öfver att få komma i fria luften; det gjorde honom så lycklig, så att han skrattade och talade mera, än han på många månader hade gjort. Och der låg han, med modrens hand uti sin, understödd af hennes arm, medan hon knäböjde bredvid honom, så öm, så full af kärleksfull omsorg, lyssnande, med en underlig blandning af glädje och smärta, på hans späda röst, som svag och med långa mellanskof, tilltalade henne. Arma Gabriella! hön tyckte att denna skenbara förbättring -hos barnet var ett rysligt begabberi af lyckan, som — hon kände det alltför väl — icke länge skulle dröja hos henne. Dock visade hon sorgen tillbaka, från anletet