Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

so 67 Regeringsgatan; i A. M. Rybergs vid Oxtorg agas ä Aftonblads kontoret vid Mynttorget, mot 3 så EE skapet och adelns värdighet, och så rädd att denna skulle besmittas eller vanhelgas, ait han kommit att helt och hållet blunda för det förhållande, att ingenting torde så mycket blottställa ståndets värdighet som motionärens egen teckning och det 1eraf föranledda förslaget. Vi lemna, utan vidare kommentarier, åt läsaren att sjelf döma: Riddarhuso: dningen i sitt nu varande skickn,, sä ger motionären, förmår icke att från ridderskapet och adelns öfverläggningar utesluta ledamöter, son till vandel och anseende äro af så tvetydig beskaffenhet, att de flesta bland oss icke utan största mot vilja skulle med dem sammanträffa på något annat rum. Den medgifver utöfvandet af representationsrätten åt den, hvilken kanske ingen af oss skulle vilja räcka handen eller anförtro det ringaste. Der blott ära och heder borde få inträde, der kan understundom ej dörren stängas tillför den med rättvist förakt brännmärkte, den af hvarje redlig man utpekade, så länge han lyckats undgå lagens svårare straff och ännu eger några styfvers behåll till skydd mot sina fordringsegare. I denna krets, som framför hvarje annan borde vara fridlyst och fäckfri, måste man lida förödmjukelsen attse den med vanfrejd stämplade bredvid sig på bänken och nödgas tåligt afhöra yttranden som vanhelga dessa murar, inom hvilka de ej ens kunna stängas, för att öfverlemnas åt välförtjent glömska cch förakt, De skola tryckas i vära handlingar och qvarstå, en skamfläck inför efterverlde de gå ut härifrån i tal, i skrift kring land och rike, värdiga akter till de uslaste alster af vår uslaste press, att i täflan med den sprida smädarens eller uppviglarens giftiga läror, till obotlig skada för hela samhället. Med hvilken blygsel får man ej höra de stilla i landenom, den trogne undersåten, den gudfruktige och fromme mannen gifva luft ät sin rättvisa harm, att den omstörtande, den sedelösa eller den äreskändande författaren, från hvilken sådana foster utgått, skall ega säte och stämma i rikets första stånd, att han skall anses såsom målsman för ett ädelt och laglydigt folk! En annan gång får man kanske här till granne icke det mogna förståndet, icke ens det sunda förnuftet, utan den allmänt åtlöje väckande narren, som förtjent plats på hel: annat rum än detta. Är sädant värdigt? Kan det vara rätt? Hvar och en mäste dertill svara obetingadt nej. Men huru kan det då fördragas? Skola vi alltjemt med förödmjukelse nödgas bejaka de smärtsamma ord som från alla tider genljuda att här, endast här inrymmas män, hvilka med förakt skulle afvisas icke allenast från hvarje lagstiftande församling inom och utom fäderneslandet, utan äfven från hvarje allmänt eller enskildt förtroende, ja kanske från hvarje redlig mans boning. Sedan motionären derefter, förmodligen för att gifva äfven några ljusa färger åt den i sanning mörka taflan ordat om att ridderskapet och adeln framför andra eger mångsidig bildning,; att de flesta frågor der behandlas grundligare och med större sakkännedom; att besluten äro mognare; attnutidens (?) tideböcker i outplånliga drag bevittna den sanning att Sveriges adel aldrig saknats i främsta ledet på upplysningens och snillets höjder eller i striden mot utländskt våld, mot inhemskt förtryck — utropar han: allt detta är fåfängt: Den fläcken qvarstår dock att det allmänna föraktets stämpel ej förmår bannlysas ur den ridderliga salen. Ktt enda vanfrejdadt namn kastar skugga på det hela m. m. d. Motionären undersöker derefter orsaken till den li dhet, hvarmed ståndet tillåter att det öfverhöljes med så mycken blygsel? Botemedlet, fortfar han, skall säkert finnas blott vi föresätta oss att söka det. Låtom oss derföre gripa verket an; låtom oss ej rygga tillbaka från utrotandet af det n. v. onda, som förnedrar och förstör oss, af fruktan för någon obestämd, i en framtid möjligen hotande fara; låtom oss ej se spöken på ljusa dagen, utan lyfta oss öfver vanans och de småsinnade fördomarnas trånga krets, så vågar jag förutsäga, att innan kort den nuvarande skymfen skall blifva undanröjd och hädanefter ingen med befläckad ära träda inom den Svenska adelns sköldborg!! Efter denna bombastiska och långa, men ändå af oss förkortade inledning föreslår motionären följande ändringar i riddarhusordningen, nemligen: sTillägg till 11 2 mom. Riddarhusordningen. Riddarhusdirektionen eller riddarhus-utskottet må kunna pollett vägra, i fall direktionens eller utskottets samtlige vid tillfället närvarande ledamöter anse den sökandes vandel eller rykte vara af sådan beskaffen het att det vore mot ridderskapet och adelns sanna värdighet och anseende säsom riksständ stridande att honom säte och stämma ä riddarhuset bevilja. Politiska äsigter må dervid, under ingen förevändning, ta gas i betraktande, utan endast huruvida den sökande genom sitt uppförande anses hafva förverkat rätt till allmän aktning och medborgerligt förtroende. — — — Den, hvars anhållan om pollett blifvit afslagen, Vare berättigad, om han det önskar, att få förhällandet inför ridderskapet och adeln in pleno anmäldt, och erfordras, så vida omröstning derstådes begäres, för bifall till direktionens eller utskottets åtgärd 3 ,:delar af det dervid afgifna röstetaletTillägg till 30 Riddarhusordningen. Skulle minst fem af ständets ledamöter förena sig i den åsigt, att pollett blifvit till nägon lemnad, hvilken på grund af 11 icke bordt densamma erhålla samt med anmälan derom till riddarhus utskottet inkomma, skall förhällandet derstädes ofördröjligen undersökas. Befinnas anmärkningarne väl grundade och af sädan beskaffenhet att utskottets samtlige när varande ledamöter anse pollett hafva bordt vägras, i händelse förhällandet varit vid anteckningen kändt, göres af utskottet anmälan derom inför ridderskapet och adeln i nästa plenum. Ståndet beslute derefter huruvida inträdespoletten bör den åklagade affordras, eller om han fortfarande fär sin riksdagsmannarätt bibehålla, hvarvid förhälles enligt 11. Dessutom borde stadgas i 37 4 att ledamöterna af riddarhus-direktionen och riddarhus-utskottet skulle wägga ed att, vid uföfvandet af sina pligter i denna egenskap, utan mannamän eller partisinne, följa ;hedrens och samvetets bud. Motionären slutar med den förutsägelse att, om motionen vunne Ridderskapet och Adelns bifall, det utan tvifvel blefve högst få, kanske ingen, som derigenom från riksdagsmannarätten uteslötes,. (Vi fråga då ödmjumans kö vidsträckt utsigt öfver gröna, gräsbeväxta kullar och gula, böljande sädesfält, hvilka-lyste 2 AA Allan JA Jil Aladasan 8 2 EE