Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

vidsträckt utsigt öfver gröna, gräsbeväxta kullar och gula, böljande sädesfält, hvilka-lyste och glittrade likt slätter af rörligt guld i den nedgående solens strålar. Och när Gabriella satt här och blickade på dem, eller ströfvade allena bland dem, fann hon sig lycklig och lätt om hjertat. Äfven hennes stela och kalla systrar blefvo uppmjukade och uppvärmda vid hennes anblick. De hyste för henne så mycken kärlek, som dessa kalla naturer kunde hysa för någon; och det var också i sanning omöjligt att helt och hället motstå hennes kärleksfulla inflytande, hvilket spridde sig med värman af ett solsken öfver allt hvad som omgaf henne. Den afton, på hvilken vår berättelse -börjar, äfvensom några dagar förut, hade Gabriella varit allvarsammare och stillare än vanligt. Hon gick nu in till systrarna i hvardagsrummet, satte sig hos dem med sitt arbete nära fönstret, men svarade kort och med blott låtsad glädtighet på deras frågor angående henne8 aftonpromenad, liksom hade hon haft sina tankar åt ett annat håll, eller varit för trött att tala. Och nu, då skymningen sänkte sig öfver dem, försjönko de alla i en djup tystnad. ; Det enda fönstret i rummet hade utsigt öfver stora vägen, vid hvilken huset stod, till !en mörk plantering af stubbade trän, som växte på andra sidan, ett mycket otrefligt ställe, som äfven under sommarens hetaste dagar kändes kallt och vinteraktigt, och derifrån en fuktig dimma just nu höjde sig, inträngde genom det öppna fönstret och spred sig öfver hela rummet. — Hur olikt en sommarafton det är här i rummet — utbrast Gabriella plötsligen, med en nästan otålig ton afbrytande den långa tystnaden. — Jag önskar att jag blott för en enda gång kunde få se en solstrimma här. Ofta I I