Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

llena i det dystra huset och, endast med långa mellanskof — stundom af flera månader — erhöllo de ett enda bref. De voro ett par tråkiga, otrefliga qvinnor, åt hvilka lifvet aldrig kunde bringa någon glädje; snarare var det för dem en tung börda, den de ansågo som en sträng pligt att bära, så godt de kunde, under ett visst antal af år. Gabriella, den sköna Gabriella med sin solskensnatur, var icke med dem när de anlände till byn; men tre år derefter, kom hon till dem, och de tre systrarna hade, alltsedan, bott tillsammans. Gabriella var då omkring femton år gammal, en sprittande, glad, skön varelse, utan en enda tanke på sorg och utan den aldra ringaste skugga af den dysterhet, som låg utbredd öfver hennes systrars ansigten. Till och med nu, fastän hon i tre hela år hade lefvat i den kyliga atmosfer, som omgaf dem, var hon alldeles oförändrad, nästan som ett barn — Tika glad, bekymmerslös och liflig, som när hon först kom. Hon erinrade om en af dessa snödroppsblommor, hvilka midt i vintern tränga sig genom den rundtomkring hopade snön, liksom för att visa hur hon kunnat uppväxa i denna kalla, vinterliga omgifning. Men det dystra huset syntes mindre dystert nu, sedan Gabriella kom dit. Der var ettlitet rum med utsigt åt söder (ett af de tre, som lägo åt solsidan) hvilket hon tog i besittning såsom sitt eget, och det satt hon i ånga timmar, arbetande vid det öppna fönstret och glädtigt sjungande, med solstrimmorna öfver sig och vid hvarje andetag insupande doftet af en mängd sköna blommor, lem hon genast efter sin ankomst till stället hade planterat i trädgården, som var belägen it södra sidan, just under de nämnda fönstren. Detta var dock en liten treflig vrå med en