Borgareståndet. Plenum den 14 December. Frågan om Tvångs-arbetshus. Vid föredragningen af de sedan förra plenum på bordet hvilande Kongl. Maj:ts skrifvelser och propositioner, begärdes uppläsning af den som rörde inrättande af tvängsarbetshus. Den kongl. propositionen äskar ett anslag af 900,000 rdr bko, fördelade på de tre är som omfatta tiden för nästa statsregiering, med 300,000 rdr ärligen, att tasas af öfverskotten ä den päräknade bränvinsskatten, för att nvändas till inrättande i rikets samtliga län och Stockholni: Stad af tvångsarbetshus, att utgöra en särskild afdelning af Lronoarbetskären, dit försvarslösa personer öfver 15 är, som bettla eller visa fortfarande lättja och liderlighet, mätte kunna försändas och till allmänt arbete hällas samt sälunda blifva åclaktige af den verkan till förbättring som arbetstvång medförer, på det de må kunna från kronoarbetskären till sina hemorter återgå och sig der med ärligt arbete försörja. Vid arbetshusen bör om möjligt finnas jord, så att de der intagne personer kunna sysselsättas med landtbruk och trädgårdsskötsel. Länen skola sjelfve bekosta arbetsinrättningarnes underhåll i hvad som erfordras utöfver det hvarmed hjonen sjelfva kunna genom sitt arbete dertill bidraga. De af staten anslagna medlen skola ej utbetalas förr än anstalter blifvit i länet vidtagne till öppnandet af sädant arbetshus, hvarom här är fråga. Erforderliga reglementariska föreskrifter vill Kongl, Maj:ts framdeles meddela, sedan Rikets Ständer i ämnet fattat und. beslut. Efter slutad uppläsning af denna proposition lemnades ordet ät Hr Henschen, som förklarade att han för sin del aldrig komme att understödja det i propositionen innefattade förslag. Han beklagade den reaktionära syftning som sedan 1846 gjort sig gällande beträf: fande försvarslösheten, detta för värt land fullkomligt egna begrepp. Om man genom en klok lagstiftning om bränvinet förekom missbruket deraf och genom anläggningen af jernvägar m. m. befordrade industrien, skulle man ej behöfva inrätta några sådans tvångsarbetshus som här äro i fråga och hvilka synas lätt kunna urarta till ett slags läns-bastiljer, farligc för en af de dyrbaraste bland all medborgerlig frihet, den personliga friheten. Det vore i högsta grad väd: ligt, om polismakten skulle få ytterligare aoledninga itt utöfva sin förmenta rättighet att efter godtycke i dessa inrättningar inspärra personer som aldrig varit för någon förbrytelse straffade. Statsutskottet, till