Aftonbladet – 15 december 1853, sida 2

uran lasttiulla och fördertvade, spridde sig kring hela landet, medförande den moraliska pestsmitta som de vid mönsterskolan i Upsala insupit. Följderna hafva visat sig uti brottens ständigt vexande antal, som föranledt uppförandet af fängelser, stora som slott, hvilka öfverallt möta vära blickar; och fortfar man på detta sätt, blir snart hela landet en enda stor fängvårdsanstalt.: Hr Henschen upplyste att det var 1815 som Upsala korrektionshus inrättades, med ett reglemente af högst vädlig tendens, hvilket i följd af 1846-års författning dock till en del förlorat sin för den personliga friheten farliga egenskap samt omarbetats. Vore här fråga om att inrätta frivilliga arbetshus, der de, som sakna arbete, kunde erhälla sådant, ville han ej hafva något deremot, ehuru det alltid blefve en misshushållning att ställa industrien under allmän förvaltning. Beklagligen är förhällandet, såsom den siste talaren anmärkt, sådant, att det ej blefve lättjan, ej liderligheten, utan fattigdomen som komme att på tvångsarbetshusen inspärras. Lättjan och liderligheten hos den rike träffas ej af de stadganden som här komma i fråga. Vore det endast lättjan som bestämde hvilka skulle anses som försvarslösa, så kunde sujetterna sökas ej blott bland de fattiga, utan ock bland gräddan af aristokratien. Hr Boman kunde ej utan förundran sammanställa de båda kongl.-propositionerna om bränvinstillverkningen och om tvängsarbetshusen. De: heter i de kongl. propositionerna, att bränvinet gjort det nödigt att inrätta dessa arbetshus eller rättare fängelser. Hade regeringen visat sig verkligen vilja hämma bränvinsmissbruket och förebygga dess olycksbringande följder, samt för detta ändamål föreslagit kraftiga åtgärder mot bränvinet, så hade -hon besparat sig besväret att uppgöra förslag om tvängsarbetshus. Hennes förfarande i detta fall påminner lifligt om ett bekant yttrande vid skalden Nicanders död: Sven ska akademien har lätit Nicander svälta ihjäl, för att få nöjet resa en minnesvård på hans graf. — Bränvinspropositionen afser nu endast att få förökade statsinkomster; och den landsfaderliga omtankan har derföre trott sig böra sörja för en tillflykt för det elände som bränvinet kommer att frambringa. Hr Stolpe ville just ej se något samband mellan de båda propositionerna. Om -arbetshus äro nödiga, sä böra de bildas. Talaren delade visserligen de skrupler i afseende på vadan för den personliga friheten, hvilka blifvit framstälda, men ansåg det dock för tidigt att, såsom man här velat göra, kasta de tre skoflarnva 7 på törslaget. Emellertid var talaren 5fvertygad att något måste göras, och ville han återkomma till ämnet då det blir mera utredt. Hvad angår de af den föregående talaren omtalade stora fängelsepalatserna, så äro de ransakningsfängelser,; och hvarje domare inser deras fördel. Antingen måste man erkänna att ransakningsceller äro ett godt, eller ock att gemensamhetsfängelser äro ett godt. Hr Åsker var af den tanke att arbetshusen borde besörjas af kommunerna, och ställas i samband med fattigvården, och ej upprättas isolerade, säsom nu är föreslaget. Det omtalas i den kongl. propositionen, att vid arbetshusen bör finnas jord. Afsigten synes säledes vara att inrätta s. k. äkerbrukskolonier; men talaren ville päminna att dessa, der de i utlandet blifvit använde, afsett förbättring af unga brottslingar och upptagande af dem som saknat föräldravärd. De hade tvifvelsutan gjort godt, och anledning kunde således äfven förefinnas att upprätta sädana äfven här men de borde ej vara så mänga, exempelvis tre för ela landet: en för norra, en för medlersta och en r södra Sverige. Talaren tillstyrkte derföre en modifikation af det kongl. förslaget, enär han trodde det vara fördelaktigare att ät det unga slägtet bereda en bättre uppfostran, än att inrätta så mänga anstalter af ifrågavarande slag. Om kommunerna få en del af bränvinsskatten, blifva de i tillfälle att sjelfve inrätta sina arbetshus. Hr Boman upptog till gendrifning hr Stolpes yttrande, att nägot egentligt samband ej fanns mellan de nämnda båda propositionerna. Det heter ju uttryckligen i K. M:ts proposition, att enär den öfverdrifna tillgängen på rusgifvande drycker för arbetsklassen i icke ringa mån bidragit att fostra lättingar och försvarslösa personer, finner K. M:t lämpligt att bränvinsskatten lemnar medel till arbetshus i länen. Det torde säledes vara obestridligt att det ena är en följd af det andra och att föijaktligen ett samband förefinnes mellan den kongl. propositionen om bränvinstillverkningen och den om tvångsarbetshus inrättande, Diskussionen var slutad och den kongl. propositionen blef, med hvad dervid i ständet yttrats, till statsutskottet remitterad. Frågan om Decimalsystemets tillämpning på Riksmynt. Äfven den kongl. propositionen i detta ämne föranledde en längre debatt. Hr Hasselroth ansäg det af Rikets Ständer hufvudsakligen afsedda syftemälet ej vunnet. Decimalsystemet har ej blifvit konseqvent genomfördt, och man skulle genom denna förändring ej komma till den afsedda enheten och enkelheten. Detta mål ligger dock mycket nära, i det man endast behöfver hortkasta Specien och låta den föreslagna Rdr riksmynt, som borde benämnas blott Rdr, blifva bäde räkneoch mynt-enhet. Hr Berger fann det nedslående att detaljerna af förslaget ej äro utförda så som man kunde önska och i öfverensstämmelse med Rikets Ständers ej afsigtslöst framställda önskan, att förslaget skulle vara på vetenskapliga grunder fotadt. Talaren refererade sig till sin vid förra riksdagen afgifna motion och förordade det deri innefattade förslag med mynt-enhet om 40 sk. bko. Hr Rinman önskade att det 1830 begångna felet mätte rättas och Specien göras lika med Riksdalern Hamburger Banko. Hr Wern yttrade det han ej kunnat finna nägot giltigt skäl för den andra föreslagna myntenheten, 40 sk, bko, Trodde några andra vetenskapliga fordringar ej ifrågakomma än att myntet är bestämdt. Endast praktiska fordringar böra tagas i betraktande. Det skulle efter nyssnämnde förslag blifva svårt fö! allmänheten att göra sig reda för värdet af det nys myntet i förhällande till det förut gällande, hvaremo öfvergången nu blir lätt, hvilket är hufvudsaken Dock ville talaren att myntenheten skulle blifva der utpräglade enheten, Hr Henschen instämde med hr W2rn. Trodde at intet förslag skulle kunna uppgöras der ideologern: lej skulle kunna säga att ännu något bättre finnes. IMan mäste hufvudsakligen se på de praktiska resul Itaterna. I hvarje koja är rdr rgs känd, och den en lsam. Benämningen riksmynt vore dock öfverflödig Hr Wallenberg erinrade att det finnes många i dett land som räkna sina små tillgångar icke i rdr utar i skillingar. Det är derföre nödigt att något lägr mynt bestämmes, som ingår i deras föreställningar I Trodde att vetenskapens fordringar ej vore så ringe som en talare förmenat. Hvad vore väl målet fö all vetenskaplig forskning om ej att på det praktisk: lifvet tillämpa dess resultater. Fordrades intet anna än att myntet skulle vara bestämdt, är detta målre dan uppnädt, Vi ha redan nu bestämdt mynt, oci icke mindre än 13 sorter vigter, Talaren ville e upprepa den långa och bedröfliga historien huru de tillgått med vårt myntväsende, huru man först präg lat ett godt mynt, och då detta väl vunnit förtroend inom och utom -landet, så minskade man antingei dess halt eller ock dess vigt. Detta borde finna et slut och det vore derföre skäl att återvända till hva man hade för 1000 är sedan, nemligen att myntoci vigtsystemerna ordnas 1 sin helhet, beh myutenhete sättes i öfverensstämmelse med vigtenheten. 100 st af dan af talaren förardada mvyntenheter. 40 sk. bko Ne ff HOLE PP FE —r GR