utan berätta oss det der; ni ser väl att vi äro en famille. sin förlägenhet önskade kadetten ingenting högre än att få tala. — Min onkel — sade han.och antog en så blygsam ton som möjligt — har kanske berättat er i hvilken sorglig sinnesstämning jag ann mig då jag reste härifrån. Jag hade tan beslutat att kasta mig i sjön; ty föreäll er, herr öfverste, att jag hade fått en a uppbygglig id i hufvudet; jag trodde mig vara en pultron, ingenting mindre! Ja anländer således till Paris med döden i hjertat. Genom en oerhördt lycklig tillfällighet är den förste jag möter på boulevarden just Daligny, en ung man af mina kamrater, en galant gosse, som fäktar bra och som det icke duger att se snedt på. Den dagen var han vid dåligt humör; jag för min del var sorgsen. För att förströ oss åto vi middag hos Very och gingo. sedan på operan. Der börja vi disputera. Han påstår att Duprez junger bättre än Rubini; jag tar Rubinis parti, förstås, Dispyten blir het; personligheter efterträda räsonnerandet; kort, vi komma öfverens att slåss; och dagen derpå, det var i går, befinna vi oss midt emot hvarandra. — Nåväl, hur gick det? — sade Servian, hvilken med lifligt intresse följt sin brorsons eldiga berättelse. — Alldeles ypperligt, — svarade Felix jubilerande; — då jag föll ut, kände. jag ännu den der lilla skakningen ni vet; men det räckte blott ett ögonblick. Så snart värjorna en gång korsats, tänkte jag blott på hvad jag hade för händer; och det var styft arbete, ty Daligny fäiktar åtminstone så bra som jag. Då vi hållit på en stund, ville han göra slut på saken och gjorde ett falskt utfall, och då jag vill parera, ger han mig ett styng i armen. Jag var icke. sen att. betala honom med ett annat, som rispade honom i sidan. Som vi båda voro sårade, skiljde man oss åt; vi togo hvarandra i famnen och... — Och e blessyr? — sade Estelle och smålog mot sin vilja. 3