Aftonbladet – 14 december 1853, sida 1

delser. Vid beskrifningen på den af Tonarion tillställda röfvarscenen kände öfversten sin vrede fördubbas; men den mildrades i då Estelle vid slutet af sin berättelse erkände, ej utan att rodna litet, att hon var försonad med Servian. — Ser dunu att jag hade rätt, — sade gubben och gnuggade glädtigt händerna; — jag var säker att vår vän var lika morsk som jag, elf. Hör på, jag hör till gamla skolan jag, och tycker om romaner. som sluta med gitermål. Emedan du inte vill att Jag skall gå! och hugga öronen af den der intrigören To-! narion, så skall jag göra dig till viljes, men let sker med vilkor att du ger Servian din hand inför mina ögon nu genast. De båda älskande vexlade ett smålende. — — Hvad skrattar ni åt? — frågade öfversten. i — Deråt att din be allning kommer något! sent — svarade Estelle, och med cen rörelse full af behag lade hon sin hand i Servians.! — Pu lilla hemlighetsmakerska — sade gubben och kysste sin dotter på pannan, under det han med den k : saplighet kramade sin tillkommande miss fingrar. I samma ögonblick öppnades dörren och Ielix störtade in med strålande ansigte och: venstra armen i band. — Felix! — ropade tre röster på en gång. Kadetten tog af sig mössan och kostade! den vårdslöst på en stol. Ean bockade sig derpå för fru Caussade med en fulländad ka-. valjers artighet och antog en viss mogen min dåhan skakade händer med sin onkel och. öfversten. — Det är besynnerligt — sade Estelle i det! hon betraktade honom uppmärksamt, — vargen har bitit er i högra armen och ni är sårad i den venstra. Du har duellerat! — utropade Servian. Pelix antog en allvarsam min och vinkade it sin onkel att tiga. — Ni tror att han duellerat — sade öfversten, — Man har rätt då man säger att det ej finns några barn numera. Se så, Felix, rodna inte,