Aftonbladet – 13 december 1853, sida 1

— Låt denne herre gå ut, — sade han. I stället att skyndå sig att begagna den frihet som blifvit honom återgifven, såg Chezel helt rörd på fru Caussade. — Jag har ingenting emot titeln af lättsinnig, — sade han till henne, — men jag skulle bli förtviflad om ni.ej ansåge mig för hederlig karl. Då jag tänker på att jag skrämt. er, har jag lust att slå mig. Jag ber er, min fru, i er skönhets namn, var ädelmodig, —.s i förlåter mig och att, om händelsen tör mig tillsammans med er uti verlden, ni då ej behandlar mig som en paria. — Jag förlåter er, — svarade. Estelle, som ej kunde afhålla sig från att småle då hon såg f. d. röfvarens förödmjukade min; — se der, tag tillbaka ert stygga skägg och skynda er fort härifrån innan gendarmerne komma. Chezel tackade henne med en erkänsam blick, sedan vände han sig till Servian. — Noga betraktadt, — sade han till honom, — var det ej en örfil, det var ett knytnäfsslag, ni gaf mig; men uti strid, och det var strid, hafva dylika slag ingenting skymfligt. Om det gör er detsamma, så stanna vi dervid? ; ; — Som ni behagar, — sade Servian leende; — ni bör kunna hafva nog af ert gräl med Tonarion. — Jo, den slåss visst han! — svarade den unge. mannen föraktligt. : Derefter bugade han sig ännu en gång för fru Caussade, stoppade sitt linskägg i fickan och gick ur rummet med samma otvungha hållning som då han inträdde. Då Estelle och Servian blifvit ensamna, förblefvo de en stund tysta. Slutligen gick nan och satte sig bredvid henne. i — Nå väl, — sade han med godlyntironi, vad var det jag sade om påfogelns fjädrar. — Jag bönfaller, — sade den unga frun,