Aftonbladet – 12 december 1853, sida 2

8,37; 7,160,000: — 22,57: rid de föreslagna åtgärderna, ville förflytta aken in på teoriens ofruktbara område,, med nera dylikt, och när slutligen, under intrycet af förskräckelsen för den öfverhängande kogsbristen, kommitteens förslag gick igeiom med stor majoritet, yttrade en talare: Herre nu låter du din tjenare fara i frid!-c, Att under sådant förhållande tillvägabringa n lugn diskussion och sålunda söka utreda den igtiga fråga som var under behandling, lönade j mödan att försöka. Skogsbristförskräckelen har samma natur som : koleraförskräcelsen, nemligen.att de som deraf äro inagna icke lyssna till skäl och bevis, och det innes knappast några af alla sinnesrörelser, om så beröfvar menniskan allt bruk af sitt örnuft, som fruktan. Under dess inflytelse ser man ej annat än sin fasas föremål, och samhällets lagar, ägande rätten, andras välärd och billighetens fordringar, anses alla öra vika för att undanrödja den fruktade skräckbilden. Förgäfves invändes att svedande, förnuftigt användt, kunde befrämja skogsvexten; att den som 7. ex.! har 1000 tunnland skog, väl måtte utan skada kunna förvandla 50 eller 100 tunnl. till bete; om an derpå lider brist; att det vore vådligtatt organisera ett förhatligt angifvaresystem, hvars omoraliska tendens skulle öfverskylas deraf, att böterne skulle komma de fattige till godo. Detta var blott ofruktbar teori,, hvaremot-de förskräcktas poetiska bilder och deras förslag till ingrepp 1 äganderätten naturligtvis voro högeligen praktiska. Tiden synes dock nu vara inne att åtminstone göra ett försök att utreda sjelfva hufvudfrågan, ty de få bemödanden som i sådan riktning gjordes på sjelfva mötet, voro isan-: ning röster i stormen — de förklingade ohörda:. Den af bestyrelsen uppställda frågan lydde så: Hvilka utvägar finnas att förekomma den ödeläggelse af enskild skogsegendom, som flerstädes visat sig äga rum, hotande i vissa orter så väl med skogsbrist som med menliga klimatiska inflytanden; och huru långt sträcker sig statens rättsenliga åliggande och befogenhet att vaka öfver begagnandet och behandlingen af de skogar som tillhöra enskilda personer. Hvad förra delen af frågan angår, så hafva vi intet att anmärka mot det svar som mötets pluralitet afgifvit. De utvägar som föreslogos voro, såsom redan blifvit anfördt: Spridande af upplysning och kunskap rörande skogarnes värde och rätta behandling;: Anställande af kunnige personer med skyldighet att biträda den enskilde vid skogens skötsel och vård; Skärpande af lagarne mot skogsåverkan; En bättre stängselförfattning. Mot allt detta kan ej vara det ringaste att) använda; men andra delen af frågan, eller hvad som rörde gränsorna för statens rätt och pligt att vaka öfver den enskildes skogshus-l hållning, kringgicks helt och hållet, så att man tog det för gifvet, som just skulle utredas, och antog till utgångspunkt att staten hade en alldeles obegränsad . både rätt och pligt att reglera den enskildes skogshushållning, utan att dervid behöfva låta hindra sig vf hans ägande rätt. Reservationerna emot beslutet blefvo derför talrika, och hämtade dessutom en ökad vigt af de personers namn. från hvilka de kommo. Hvad den förbigångna frågan beträffar, så skola vi göra ett försök att i möjligaste korthet besvara densamma. z Statens materiella ändamål är statsborgarnes skydd och säkerhet till person och egendom, men egendomen är hvarken skyddad eller säker, om staten har rätt att förbjuda innehafvaren deraf att begagna den så som han finner fördelaktigat, så länge han icke träder någon annans rätt för nära. Det finnes ingen tänkbar rättsgrund för ett undantag för skogen. Samma makt som, af fruktan för skogsbrist, kan tvinga jordägaren att låta skog vexa på ett fält, som han finner vara fördelaktigare att använda till bete, kan äfven af fruktan för sädesbrist, tvinga honom att odla råg der han finner det vara mera lönande att odla klöfver eller potäter. — Är man-en gång inne på godtyckets och våldets område, så finnes gränsen ingenstädes, Vi förneka ej härigenom statens rätt, att i vissa fall, t. ex. då en hel trakt skulle lida genom borthuggandet af en skog, som skyddar den för vindarne, förbjuda detsamma, men mot full ersättning till ägaren, på samma sätt som vid andra -expropriationer; men detta ärnågot helt annat än att utan ersättning förbjuda dess användande af fruktan för skogsbrist. Kort sagdt, det bör för hvarje tänkande vara lätt att inse, det de privatas rätt att fritt behandla och begagna sina skogar, måste vara grundsats, och att statens ingripande ej får gå längre, än som för det allmännas väl är absolut nödvändigt. Man har citerat det republikanska Frankrike såsom bevis derpå, att äfven i de friaste länder staten stiftar lagar för den enskildes hushållning med sin egen skog. — Det sanna förhållandet var dock det, att så länge Frankrike var fritt, var ock detta statens förmynderskap upphäfvet, men med mycket annat våld återkom äfven detta, Franska maIrinens rätt att hugga på enskildas skogar, upphäfdes dock af Ludvig Philip år. 1837, och lagen som förbjäd den enskilde att fritt begagna sin skog, skulle upphöra år 1847, iDen blef dock prorogerad, men upphörde ;i det enväldigt styrda Frankrike, den 31 Juli innevarande år, eller några veckor innan en Isamling af landtbrukare i det fria Sverige förI klarade sin önskan att staten måtte inskränka Ideras äganderätt till en af landtbrukets vigtigaste produkter! Har man då redan glömt I hvilket resultat som uppstod deraf, attstaten var ägare af alla ekar I Sverige? — det nemI ligen, att alla ekar småningom försvunno! I act Frankrvike är t dofta fall oft vr