Aftonbladet – 12 december 1853, sida 1

jeraf göres behof. Det var derföre som Pe-ltc rås politiska verksamhet blef hufvudsakligen 2 egativ och måste blifva det så lätige de de-1 nokrätiska grundsatserna, hvilka han ville!F Ilkämpa något insteg i systemet; från andra, idan betraktades såsom fiendtliga elementer,!K ch så länge han derföre hufvudsakligen måst te vända sig mo. andan af detta system, utan? fseende på de personer som representera detV amma; det var, deiföre; men ieke af något! , måsinne , som: han yrkade inskränkning ih tatsutgifterna; det var derföre som han vars n varm anhängare af dets. k. Örebroförslaget representationsfrågan; det var allt detta som itgjorde den egentliga orsaken till den kanke hos många till sin grund omedvetna sym: ati hans anföranden väckte, emedan den lemokratiska instinkter ännu alltid hos sven-lr 0 I ( ; ec 1 ka folket ligger och glimmar under det djupa ager af aska hvarmed våra eldsläckare sökt jväfva den; det var derföre som han verkli14 sen var, hvad miotståndarne icke ville erkänna, l; n nationens man. z Det fanns en kort period under Petrås po-ls itiska bana; då hans opposition helt och hål-l! et hade upphört. Det var under den förstal! iden af konung Oscars anträde till regerinsen, då många omständigheter syntes gifva ett grundadt skäl till den förhoppningen, att ; en ny morgonrodnad för de af folket ochli dess representanter önskade, men af de reaktionära krafter som belägrade konung Carl Johan ständigt tillbakaskjutna sämhällsför-. bättringarna hade randats; Vi anse det varaj utan allt tvifvel; att realiserandet af dessa forskningar då också utgjorde konung Oserrs ön-! skan och afsigt; ett bevis för denna öfvertygelse ligger deri, att expeditionssekreterarenl. Richert vid den tiden hitkallades; och enligt hvad vi hafva all anledning att tro, erbjöds att bilda en ny minister, i hvilken, om den kommit till stånd, Petredå sannolikt kommit att åtminstone för någon tid deltaga. Vi våga icke afgöra huruvida en sådan styrelsepersonal hade fullkomligt kunnat lyckats i sina bemödanden att återföra friskhet och kraft i samhällsinrättningarnas rot och kärna, men det var i alla fall att beklaga, att hr Richert af sin personliga blygsamhet och anspråkslöshet föranleddes att afböja det hedrande förtroendet; ty otvifvelaktigt hade, om detta ej skett, mycket nu stått annorhinda. Vid denna tidHördes också Petre dela den allmänna förtröstan och entusiasmen och mången minnes ännu de varma uttryck af tillgifvenhet, hvarmed han då i enskilda kretsar och äfven offentligen talade om konungen. Emellertid förflöt denna period; de gamla intlytelserna försummade icke att åter göra sig gällande, och Petrås roll blef också följd deraf ånyo oppositionsmannens, såsom alltid väktare för samma grundsatser, åtminstone för efterkommandes räkning. Redan vid slutet af förra riksdagen började Petrå: att erfara det lidande; som grundlade hans sjukdom hvilken småningom allt mer tilltog och slutligen blef så svår att han-under flera månader före sin död icke kunde intaga sängen utan måste sofva i en sittande ställning. Under de plågor han härvid erfor, väntande på det sista ögonblicket, hade han likväl ännu länge nog själskraft att sjelf både sköta dispositionen öfver sina vidsträckta affäreredh sinenskilda korrespondens utan att begagna handsekreterare. Först under de sista veckorna blef detta honom omöjligt. Han efterlemnar utom sin maka, född Munktell, fyra söner och en dotter, gift med bergmästaren Troilius. En långvarig sakuad och ett högt värdelradt minne skola öfverlefva Thore Petrå och gifva hans namn ett rum i vår historia. Han var i visst afseende den största parlamenta: riska talang. som prydt våra riksdagar sedar år 1809; hans personlighet och sätt att vare gjorde honom till ledare. och chef i hvarje församling hvari han deltog; han var en svensk odalman i detta ords sanna bemärkelse; et -Thelt riksstånd har gifvit honom en sällsyn hyllning af aktningsbetygelse och erkänsla fö dessa egenskaper, och de tårar af tacksam sIhet som gjutas öfver den bortgångne enskil de välgöraren äro dyrbara perlor i den med. ilborgarekrona som nedlagts på hans grek: x Xx — Den till den I December hos H. Maj: