Aftonbladet – 9 december 1853, sida 2

BEA PHI UIYLA VIMPERUG SPAID vingsanstalter, som detta kungliga bref åberopade såsom en anledning till de förändrade stadgadena. Vi läsa vidare uti samma från sonung Carl Johans regering utgångna handling följande erkännande, som väl redan en säng förut varit af Aftonbladet åberopadt men som vi icke anse öfverfiödigt att ännu en gån3 anföra, enär man i en senare tid tyckes nafva varit alltför mycket benägen att forgäta dess innehåll: Erfarenheten i alla de länder,, som af koleran varit hemsökta, har väl ådagalagt, att denna farsot, hvilken oftast funnits följa strändernas läge och floderoas lopp, uti denna rigtning någongång kunnat hämmas i sin härjande framfart; men att den, en gång inträngd i det inre af landet, hvarken med sundhetskordonger eller med karantänsanstalter stätt att utestänga. Flere års noggranna iakttagelser bekräfta, att äfven de högst betydliga kostnader, som i andra länder till slike åtgärder användts, blifvit förgäfves oppoffrade; och en länge misslyckad praktisk tillämpning har ändtligen aftvungit teorien den allmänna öfvertygelse, att man fast heldre bör anstränga sin förmåga till farsotens bekämpande om och när den kommer, än förtidigt utnöta sina krafter med vidtagandet af de slags anstalter, hvilkas verkan ej annat kan än förfelas. Skulle ett alltför stort förtroende dervid fästas, blefve de dubbelt skadliga dymedelst, att de undanträngt tillförlitligare åtgärder: och längt ifrån att då lifva modet och ingifva förtröstan, skulle de, så snart deras otillräcklighet blifvit af utgången uppdagad, leda till ökad misströstan och ytterlig nedslagenhet. På dessa grunder och med synnerligt afseende på den önskan rikets ständer framställt rörande spärrningsanstalternas upphäfvande. förklarade sig K. M:t hafva beslutat vidtagande af åtgärder till de öfverklagade olägenheternas undanrödjande, vutan att dock störa den trygghet, som särskilta orter eller menig heter kunna tro sig genom egna försigtighetsmått vinna. För att i dessa hänseenden förena både hvad allmän nytta och hvad enskilt säkerhet ansågos kräfva, stadgades sålunda genom nämnde författning vissa bestämmelser såsom vilkor för orters spärrande. Då de unler sådana omständigheter år 1834 stadgade bestämmelserna ännu år 1853 förblifvit gällande, men åtskilliga omständigheter vid de just nu som bäst åter förnysde spärringarn: här. och der tyckts röja ett nog uppenbart förbiseende af dessa stadgandens innehåll, torde det icke skada att här äfven återkalla dem i minnet... De äro af följände lydelse: 1:o Att rörelsen på allmän landsväg lemnas obehindrad, och att karantän för vägfarande följaktligen skall, der den finnes, upphäfvas. 2:o Att stad väl må, på egen bekostnad, hindra vägfarande, som ej i 10 dagar vistats på frisk ort, att sig i staden uppehålla; dock att vägfarande äger, så framt tillfälle saknas, att, utan betydlig omväg resa förbi staden, sin väg derigenom under uppsigt fortsätta. Ar hästombytet i sådan stad, bör anstalt fogas, att det utom densamma äger rum. 3:0 Att åt värfarande från smittade eller misstänkta orter icke må på gästgifvargårdar förvägras herberge, förplägning eller den vård, som åstadkommas kan, wilket allt i verkställigheten väl må af tjenliga försigtighetsmått beledsagas, men denna verkställighet lock ieke under sådan förevändning uteblifva. För letta ändamäl skola de städer, som vilja resande från sig afhålla, utse, inrätta och under behörig uppsigt ställa dertill tjenliga hus. 4:0 Att enstaka gårdar, eller byar och orter äfven må äga att, på egen bekostnad, från sig afhålla personer, som ej i 10 dagar vistats på frisk ort; dock att läkare eller prester, som skola besöka sjuka, samt le, som äro på vägen till eller ifrån dessa tjenstemän, äfvenledes vägfarande till kyrka, qvarn, ting, uppbördsstämma eller annan af vederbörande påbjulen sammankomst, likaså de som resa i K. M:ts och xronans ärender, ej må förhindras att äfven ä härads-, sockneeller byvägar framkomma. 5o Att, i händelse koleran utbryter i stad eller annan ort, hinder för gemenskap med de kringliggande, hvarifrån staden eller orten med sina förnölenheter vanligen förses, ej må läggas; men att torgplatser utom staden eller orten må kunna anvisas, hvarest försäljning af landtoch stadsmannavaror, under uppsigt samt med lämpliga försigtighetsmått, må äga rum; kunnandes ock samma anstalt tillvägabringas i den händelse, att staden eller orten vore frisk, men kringliggande trakt smittad. . Sällan har väl någon författning blifvit utfärdad, om hvilken lagstiftaren sjelf så oförställdt tillkännagifvit, att deruti innehåline stadganden skett i strid med hans egen öfvertygelse om det rätta. Sedan största delen af författningen upptagits genom framställningar af de mest öfvertygande skäl emot spärrningars vidtagande, Ihämtade både från egen och andra länders erfarenhet, samt ådagaläggande icke blott spärrningarnes ändamålslöshet, utan äfven deras bestämda skadlighet i flera afseenden, slutar författningen likväl med att, såsom en undfallenhet för särskilta orters eller menighsters tro, tilllåta spärrningsanstalternas fortfarande. De vilkor, som härvid fästades, voro visserligen något bättre än det förut rådande fullkomliga godtycket i afseende på vederbörandes s. k. vuppsigt öfver resande,, men likväl på intet sätt tillräckliga för det åsyftade ändamålet, att förena ,hvad allmän nytta och hvad enskilt säkerhet kräfva., såsom ock en ofta upprepad erfarenhet sedermera mångfaldigt ådagalagt. Saknaden särskilt bland dessa vilkor af hvarje uttryckligare föreskrift om spärrningsherbergenas förseende med sjukhus och läikarevård är så mycket oförklarligare, som både sundhetskollegium och karantinskommissionen uti sina nyss förut afgifna utlåtanden på det kraftigaste erinrat om orimligheten och vådan at karantänsanstalter, som vore i saknad af så J väsentligen dertill hörande egenskaper, alla landra brister att förtiga ). I) Bland sådana brister må t. ex. erinras, hurusom författningen icke medgifver undantag från karantänsskyldigheten för dem, som behöfva afhemta medikamenter från apotek, beläget inom frisk ort, hvaraf i anseende till apotekens gleshet i vårt land de mest olycksbringande följder kunnat uppstå och äfven sägas här och der verkligen hafva uppstätt; huru den omständigheten, att det medgifna undantaget för läkare och prester vid sjukbesök, för vägfarände till kyrka o. s. v. endast fätt plats i 4:de momentet, som handlar om spärrning af enstaka gårdar m. m., men icke blifvit uttryckligen stadgadt äfven om stads spärrning (i mom. 2), haft till följd, att vissa spärrningsmyndigheter i städerna ansett sig kunna förbjuda sina läkare att bistå sjuka utom spärrningslinien, hindra tjenstemän att komma fram der de haft embetsärenden att uträtta, ja till och med förmena hela landsförsamlingar att 3. : st. 2 ne Fr 4 mr AA VV HO GS UA EIA KS I Pa OA OT —Ö I äs a ss mA hala ARA