Aftonbladet – 9 december 1853, sida 2

Uv SILLg VARVAUV OIIC ILLA FAMVABIV he farenheten vitsordat en daglig och oförhinderlig beröring emellan invänare invid länegränserna, hvilken beröring ensam är tillräcklig att verka det åsyftade andamålets fullkomliga förfelande. Af sådana anledningar, och sedan spärrningen äfven omkring Stockholm hade visat sig lika fruktlös, som den redan förut hade gjort på så många andra ställen, infordrade regeringen den 6 Feptember, således innan ännu rikets ständers skrifvelse i ämnet hade inkommit, utlåtanden från sundhetskollegium, kommersekollegium och karantänskommissionen, huruvida den karantän å resande, som genom karantänskommissionens blott 12 dagar förut, på regeringens egen befallning, utfärdade kungörelse blifvit tillåten, borde bibehållas eller till förmån för den inre rörelsen upphäfvas. De trenne auktoriteternas yttranden, som blefvol. offentliggjorda i Statstidningen redan den 11 September, öfverensstämde alla, ehuru till en del på olika grunder, att yrka upphäfvande af alla inre spärrningar. Sundhetskollegium ådagalade ändamålsvidrigheten af den slags karantän för resande, som i landet blifvit införd, enär de ifrågavarande li! karantänsanstalterna till den grad saknade alla de egenskaper, som ovilkorligen borde till-. höra sådana anstalter, att de, långt ifrån att uppfylla sitt ändamål, fastmera måste anses säsom befrämjande koleran utveckling pål. sjelfva karantänsplatserna och dymedelst såsom en blifvande orsak till farsotens spridande äfvan till andra orter, samt tillstyrkte, under åberopande af sin embetspligt: att den karantän å resande, hvilken genom karan-; tänskommissionens kungörelse blifvit tillåten, ickel mätte bibehållas, utan till säkerhet för det allmänna helsotillståndet upphäfvas. Kommersekollegium erinrade, hurusom den ifrågavarande spärrningen, eller karantänen för resande (såsom den kallades), i hög grad lade hinder i vägen för varuomsättningen i landet samt varutransporten till och från städerna, hvilket i synnerhet höstetiden, då de betydligaste inköp af kreatur och foderämnen ske, mäste menligt inverka på allmänna hushållningen och välståndet i landet samt minska folkets förmåga att uppfylla ingångna förbindelser, hvarföre kollegium, under åberopande äfven af andra länders erfarenhet om spärrningarnes oförmåga att hindra farsotens spridning, tillstyrkte : att, så framt det ej är tillförlitligen ädagnalagdt, att de för resande anbefallda karantäner häri iandet) mera än annorstides uppfylla ändamålet och medl villfredsställelse omfattas af allmänheten, desamma väl landsom sjövägen måtte indragas; förmenandel. ollegium, att landets frimodiga allmoge, då den oml rhållandet med karantänerna inom landet blefvel: itt upplyst, skulle inse, att dess bästa är på det närmaste förenadt med alla sådana spärrningars upphäfvande. Karantänskommissionen (hvars sekreterare på i den tiden var nuvarande landshöfdingen Sand-l. strömer) upplyste, att en del landshöfdingar redan uttryckligen uti skrifvelser till kommissionen hade anfört, att de funnit spä ningsanstalterna dels ändamålslösa, dels särdeles hinderliga för allmänna rörelsen, och att allmogen genom dem hindrades att efter behof hämta sina förnödenheter och afsätta sina varor; att Amåls stad uti en insänd skrift) beklagat sig deröfver, att den vid Vermlands gräns vidtagna karantänen förorsakat brist på lifsmedel för stadens invånare; att slagtarebagareoch bryggareembetena i Stockholm ansett nödigt, att hinder icke mätte läggas för den inre rörelsen, om de skulle kunna uppfylla sina ingångna förbindelser; att kommissionen nyss från landshöfdingen i Nyköping fått underrättelse, att koleran utbrutit i Lilla Åby, just der karantän för resande var vid länsgränsen organiserad och attlandshöfdingen yttrat, att i anseende till den trängsel och andra olägenheter, som uppkomma å karantänsplatserna för resande, sjukdom snarast kunde på dylika ställen uppstå; att i sådan händelse en oberäknelig oreda och stort elände ofelbart skulle inträffa, samt att missnöjet på dylika samlingsställen vore märkbart, så att fara vore det, i berörda händelse, de karantänsskyldige, särdeles de af allmogen, med våld begåfve sig derifrån. För egen del åberopade kommissionen sina redan i föregående skrifvelser yttrade tankar om den medgifna karantänen för resande, och anförde ytterligare bland annat: alt vid de gästgifvaregärdar, der denna så kallade karantän skulle hållas, efter hvad kommissionen haft tilffälle inhämta, nästan alltid saknades passande rum och tjenlig mat för de resande, sjukhus, läkemedel, och läkare i händelse af sjukdom, eftersyn att de resande ej kommunicera med folket på stället, andra vägfarande eller sinsemellan, då de på olika tider ankommit, med ett ord, allt som utgör vilkor för en behörigen organiserad kirantänsinrättning; att tillgång till läkares anställande ä alla de gästgifvaregärdar, der resande hälla karantän, icke under dåvarande förhällanden funnes, emedan sädant skulle påkalla en nära nog lika stor om ej större läkarepersonal, än inöm riket vore att tillgå; att äfven om det felaktiga i karantänsanstalterna kunde afhjelpas, föga derigenom ändå vore vunnet för säkerhet emot koleran, emedan hinder ej derigenom vore lagdt för dem, som ville begagna bivägar, hvaraf en mängd funnes öfverallt inom Sverige, och med visshet kunde antagas, att dessa vägar egentligen begagnades af obemedlade och sädana, som kringstryka landet och i anseende till sitt oordentliga lefnadsrätt snarast medföra sjukdomar; och att om det äfven vore möjligt att utsträcka bevakningen till alla möjliga bivägar, äterstode ännu alltid kommunikationen emellan gränsboerne i friska och smittade län, hvilken troligen ej skulle kunna förebyggas, om än bela svenska armeen uppbädades. Kommissionen ansåg säledes, aut den medgifna karantänen för resande, längt ifrån att på minsta sätt hafva motsvarat ändamålet, fastmera genom sammanförande af en mängd menniskor från smittade orter på en mindre behaglig vistelseort, ofta i saknad af erforderliga förnödenheter, tillräckliga boningsrum, medikamenter och läkarevärd, just medförde väda af sjukdomens lättare uppkomst och spridning, som äfven den nyss inträffade händelsen vid Aby tycktes bestyrka, förklarande sig dessutom uttryckligen anse dessa karantäner i statsekonomiskt afseende för det allmänna medföra större olägenheter och kostnader än sjelfva farsoten genom landtmännens afstängande från afsättningen för sina produkter, hvarförutan allmogen kunde komma i förlägenhet att uppfylla ingängna förbindelser bäde till en och staten, och genom hämmandet af varutransporten till och frän städerna i Bera delar af riket, äfvensom genom de betänkliga