Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

snöret, liksom det någon gång händer paschar af flere eller färre hästsvansar. Då exekutionen var fullbordad, vände sig Servian till Felix, som tycktes nära att falla i vanmakt och öppnade med oro hans blodfläckade väst. Genom den sönderrifna skjortan såg han ett bredt men icke djupt sår efter vargens bett, som han aftorkade med Estelles näsduk. — Du har endast fått en skråma, — sade han till honom; — se så, var rask, man ser på dig. Ynglingen upplyfte hufvudet och blef varse fru Caussade, hvars ögon voro fästade på Servian med ett outsägligt uttryck af förvåning. Bredvid henne stod den sköna Raoul med sitt metspö ännu i handen och syntes temligen förlägen öfver sin roll, ehuru han bjöd. till att antaga en mer än nånsin stolt och triumferande hållning. Felix, som skämdes att låta sådana vittnen märka sin rörelse, samlade hela sin kraft för att svinga sig upp ur gropen; men styrkan svek honom och han föll tillbaka. j — Låt mig komma upp först, — sade hans onkel. Med ett kraftigt skutt nådde Servian kanten på gropen. Genast derpå befann han sig på gräsvallen och räckte då handen åt Cambier. Tack vare detta bistånd, förmådde yngligen nu begifva sig ifrån det trånga bataljfält, der han nära funnit döden. Men knappt hade han kommit upp förrän han fattades af en vanmakt. Hans onkel, som vakade öfver honom med faderlig omsorg, understödde honom i det ögonblick han föll. — Min Gud! är han farligt sårad? frågade den unga enkan upprörd. Servian fästade på henne en isande blick och öfverlemnade ön trasorna af näsduken med hvilken han torkat blodet af Felix. — Min fru, — sade han, — ni bör vara