Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

ställda och ytterligare ifrågasatta allmänna vägoch vattenbyggnader, kommer att Rikets Ständers statsutskott meddelas, äfvensom dertill hörande kartor, kostnadsförslag och öfrige handlingar, hvilka för vidare upplysning kunna vara för Rikets Ständer erforderliga, blifva hos bemälde styrelse att tillgå. Enligt hvad K. M. nu föreslagit, skulle slutsummorna för behof, hänförliga till Sjette hufvudtiteln, komma att blifva: för utgifter af ständig egenskap . -.. . rdr 995,400. hvaraf förslagsanslag rdr 76,221: 41. 6. för tillfälliga och extra behof . . . 853,660. (Forts. följer.) TEATER. Mindre teatern: Torsslows recett: Förspel till tragedien Faust, af Göthe, öfversättning af Johan Andersson; — Uppresningen i Barcellona eller Klosterlöftet, historiskt-romantiskt skådespel i 4 akter, indelte i 6 tablåer, af Friedrich Adami. — Kongl. teatern: Maskeradintrigen, komedi i 1 akt fränj franskan; — Hittebarnet, lustspel af Blanche; — hr Fredrik Deland. Det är en gammal loflig vana att anställa betraktelser öfver publikens smak, dess tycken, dess nycker, dess svagheter, dess okunnighet, dess känslolöshet för det sköna, dess köld för det ädla och höga. Trots allt som blifvit sagdt och skrifvet i detta ämne alltifrån de indiska skådespelsdiktarnes tid, tror man sig än i dag icke hafva uttömt det, och det tarfvas endast en aldraminsta anledning för att vi genast få höra denna sträng anslås. Hvad under således att den hos oss på sista tiden ljudat väldeliga, då man här helt nyligen haft stora anledningar att återkomma på detta kapitel. Mozart och Adolphe Adam, Shakespeare och Blanche, Figaro, och Nirnbergerdockan,, Hamlet och Hittebarnetv, tragedi och fars, opera och vådevill, nya teaterstyrelser och gamla, debutanter och bepröfvade talanger — allt detta och mycket annat har gifvit rika tillfällen till nya betraktelser öfver vår teaterpubliks smak, och den läsande allmänheten vet bäst att de erbjudna tillfälleha icke lemnatsobegagnade. Det är emellertid från publikens egen, från åskådarens ståndpunkt som alla dessa betraktelser framstälts. Men hvad tänka väl författarne, hvad säga teaterstyrelserna, hvad skådespelarne om publikens smak? Huru uppfatta de hvar för sig sin uppgift, huru anse de sin ställning till konsten å den ena sidan och åskådarne å den andra? Torsslow, väl förfaren både såsom styresman för scenen och såsom skådespelare, synes hafva velat påminna derom då han vid sin benefice för ett par dagar sedan lånade Göthes ord för att äfven få yttra en mening i den så mycket debatterade frågan om publikens smak. Förspelet, till Göthes Faust, detta märkliga samtal mellan Direktören,, Skalden och Den lustige personen, har tvifvelsutan tillkommit under intrycket af personliga och tidsförhållanden ; men det mäktiga snille, ur hvars penna det flutit, var van att blicka till djupet af menniskonaturen, och om än det tillfälliga, om stundens förhållanden någon gång förmådde honom att uttala sina tankar, blefvo dessa tankar dock icke sanningar endast för ögonblicket, för det serskilda fall hvarför de uttalades, de blefvo sanningar för alla tider och alla land, oföränderliga såsom sjelfva menniskonaturen som de afspegla. förspel är en bild af den tid: och de förhållanden hvarunder det skrifvits; men har det denna inledning som skalden vidfogat sitt mästerverk, att med det genomlefva tidsåldrarna? Eller i hvilken tid och i hvilket land skall väl icke direktören finna sig förledd att tillgripa denna maning: Betänk då, hvem ni skrifver för! Gif mer och alltid mer, det är det bästa sätt, Så kan ni ej från målet er förirra, Sök blott att menskorna förvirra, Att tillfredsställa är ej lätt — — — Och när skall väl icke den för det sanna och det sköna, den för det äkta i konsten svärmande skalden med vämjelse och harm genmäla : Hur uselt detta är, det känner icke ni! Till simpelt handtverk vill ni konsten göra! Gå bort och sök dig upp en annan träl! Tror du då väl att skaldens fria själ . Den högsta rätt, han af en mild natur Har fått, sin menskorätt så aktar ringa? Eller när skall väl icke den af sin erfarenhet talande skådespelaren, den lustige personen,, finna sig föranlåten att söka försona den hårda nödvändighetens kraf och skaldens drömda ideal med detta råd: Grip in blott i det fulla menskolifvet ! En hvar det lefver, få det är bekant, Hvar ni tar fatt det är det intressant. En brokig bildprakt blott, en blandning Af irring med en smula sanning, Så brygges lätt den bästa saft, Som vederqvieker med välsignad kraft. Detta förspel utfördes på Mindre teatern af hr Torsslow, direktören; hr Thegerström, skalden, och hr Zetterholm, den lustige personen, eller, såsom han här kallades, skädespelaren. Oafsedt några minnessynder var deklamationen i allmänhet god. Hrr Torsslow och Zetterholm voro hvad man af dem hade anspråk att fordra, hr Thegerström måhända något mer än man af honom kunde vänta. Utan att i allo vara mäktig den nyansering som torde erfordrats, inlade han en ädelhet och värma i uttryck, en sanning i uppfattning, som berättiga till det erkännande att han med denna lilla rol, eller rättare detta deklamatorium, tagit ett betydande steg framåt i sin konst. I snöret, liksom det någon gång händer paschar slaf flere eller färre hästsvansar. Så äro förhållandet äfven i detta fall. Detta icke äfven sin tillämplighet på alla tider? Och kunde man väl vänta något mindre afl Vi ha antydt den synpunkt hvarur det Faust— — —r?er 20 O QQ — XR — — ——— — ——A—