Aftonbladet – 5 december 1853, sida 2

ska förspelets åhörande kan vara af intressel för allmänheten. Ett och annat kunde väl vara att säga om lämpligheten af dess uppförande isoleradt och lösryckt från det verk vid hvilket det blifvit fästadt, om icke med alldeles olösliga, dock med naturliga och ganska fasta band; men då det gafs blott för en sång och således ej egentligen blifvit upptaset på repertoiren, tro vi det öfverflödigt att vidare sysselsätta oss med denna fråga. Vännerna af starka effekter, af rask och djerf handling, ha ett godt tillfälle att tillfredsställa sin smak uti Friedrich Adamis historiskt-romantiska skådespel, som utgör Mindre teaterns nyhet för dagen. Scenen är förlagd till Spanien, till Barcelona, såsom redan titeln antyder, och stycket spelar i medlet af sjuttonde seklet. Af politiska strider, uppresningar, schavotter, munkränker, vidskepelse och bål, har författaren sammanväft en intrig, deri han omsorgsfullt kombinerat de enskilda striderna med de allmänna och förstått att under styckets fortgång hålla intresset ganska jemnt uppe. Det stundom svaga språket och dess något matta bilder öfverskylas ofta med framgång af ett ganska förtjenstfullt spel, ehuru dominikanerpriorn Martinez och klostervaktaren Sancho uti hr Österberg och. en onämnd debutant ej fått de aldralyckligaste representanter. Då stycket hufvudsakligen är anlagdt på handling och effekter, anse vi icke skäl att egna något närmare skärskådande åt karaktererna, mot hvilka bland åtskilligt annat äfven skulle kunna anmärkas att de just ej äro så alldeles spanska... Till styckets bättre delar höra de komiska partierna, hvilka på ett utmärkt sätt framhållas af hr Norrby, som ganska konstnärligt återgifver en gammal girigbuk, och i några scener är särdeles roande. Uppsättningen är vårdad; hvad dekorationerna angår i ilera delar verkligen utmärkt. Vid Torsslows recett, då detta stycke gafs för första gångeh, var huset väl i det närmaste, men ej alldeles fullt; en omständighet, som torde ha sin enda förklaringsgrund i de förhöjda inträdespriserna, mot hvilka vår allmänhet på sednare tiden tyckes ha blifvit synnerligen oblidt stämd. Kongl. Teaterns styrelse synes sannerligen ha lagt på hjertat Goethes ord: Gif mer och alltid mer, det är det bästa sätt., Man börjar snart få svårt att hålla räkning på alla de debutanter som redan denna säsong uppträdt på denna scen: Och likväl mer och alltid mer! Systemet visar sig vara godt, ty Man trängs kring luckan, som i hungersnöd -Omkring en bagarbod, — — — De sköna visa sig och måtta sina pilar Och utan gage de spela med, såsom Goethe låter direktören yttra uti det förspel som vi än en gång tillåta oss att citera. Fulla hus och denlifligaste stämning skådas oupphörligt i den kongl. teaterns salong. Och detta var isynnerhet fallet i går, då allmänheten hade att återhelsa en konstnär, som företrädesvis och med all rätt är dess gunstling. Hr Fredrik Deland uppträdde der nemligen för första gången uti Konjanders rol i Blanches lustspel Hittebarnet. Hvar och en känner den förträffliga typ af en något välplägad källarekund som denne utmärkte skådespelare skapat af denna rol, det oöfverträffliga lagom hvarmed han utur det lätta rusets dimmap låter framskymta en klippsk skälmaktighet och en hjertlig godmodighet, utar att ett ögonblick öfverskrida den hårfina gränsen och blifva stötande genom ett råare uttryck af det slags sällhet) som den hederlige ungkarlen bär hem från operakällaren Vid uppsättningen på kongl. teatern ha man vidtagit-en förkortning i det man ute. Islutit den scen der tjenstflickan i andra akten inkommer och upplyser om anledninger hvarför barnet blifvit sändt till Konjander Detta torde vara mindre lämpligt, då handlin: gen derigenom förlorar: sin motivering och de hela blir nästan utan allt sammanhang. Man gaf dessutom Maskeradintrigen, en rät nätt fransysk komedi, åt hvilken isynnerhe fru Bergmansson ger relief genom ett fint oct markeradt spel, samt Niärnbergerdockan, der alla de medverkande, och mll Michal förs och sist röna publikens lifliga och välför. Ttjenta bifall. I Detta kan i sanning kallas ett sorterad program. Der finnes litet af hvarje och lite åt hvar och en, utom måhända åt dem som for dra något rent klassiskt... Dock, om den fram. ställande konstnärens mästerskap gör någo utmärkt af den skapande konstnärens baga teller, så kan man äfven någon gång mer nöje hålla dem till godo. Om petitionen mot näringsfriheten oci