Aftonbladet – 1 december 1853, sida 2

reta eller ens ana — hr erkebiskopen, som cke under vanliga förhållanden plägar ställa rägra andra meddelanden till rikets presterskap, än såsom talman för presteståndet vid iksdagarna, velat afvakta st nas samnanträdande, för att på den vägen uppfylla det gifna uppdraget, och måhända åt pastoralutskottet öfverlemna afgifvandet af ett svar, vilket vi i den händelsen torde återfinna i Cleri Comitialis cirkulär. Det är ett ganska märkligt fenomen, som förtjenar att icke förbises, att de protestaniska församlingarne i alla länder börja att närma sig till hvarandra och genom en fri sammanslutning söka den styrkans enhet, som nittills endast funnits hos deras vedersakare. En sådan förening är nu mer än någonsin befogad, då den afser att skydda den proestantiska bekännelsens frihet mot det förryck, som reaktionära regeringar sträfva att underkasta den till fromma för jesuitpartiet, avilket alltid erbjuder sig såsom ett villigt redskap till inskränkande af den borgerliga friheten likaväl som samvetsfriheten. Särdeles är detta förhållandet i Frankrike, hvarest Ludvig Napoleon på allt sätt smickrar det katolska prelatintresset, hvars bistånd han ej kan umbära för upprätthållandet af sin mot folkets lynne och traditioner så djupt stridande enväldsmakt. Den franska protestantiska kyrkan är alltså en förtryckt kyrka, och behöfver till sitt mods och sin förtröstans upprätthållande lika väl ett vänligt ord af uppmuntran från sina trosbröder här i landet, som de sednare behöfva. att lyssna till de välbetänkta maningsord som utgå från de förra. Det kan synas besynnerligt, att protestanterna i andra länder äro så intresserade för Sveriges öfvergång till en fördragsammare och mer frisinnad religiös lagstiftning, då de ej mera i sina egna länder lida af något slags inskränkning i detta afseende. Saken är emellertid ganska enkel. Vid den stora kamp, som synes förestå mellan påfvedöme, obskurantism och all slags politiskt förtryck å ena sidan samt å den andra protestantismen och dess naturliga bundsförvandt, den konstitutionella friheten, är det af största vigt att protestantismen renas. från alla tillvitelser för ofördragsamhet och trångsinnighet, hvilka dess fiende, fastän sjelf: minst fördragsam, slungar emot den, och att en anda af frisinnad enighet, trotts små särskilda skiljaktigheter ilära och bekännelseformy till: ett mäktigt helt förenar alla grenarna af den evangeliska kyrkans hittills alltför mycket splittrade stam, om hvars stora bestämmelse att stödja och befrämja all sann upplysning, medborgerlig frihet och konstitutionell samhällsutveckling, ingen protestantisk kristen kan hysa något tvifvelsmål.