Aftonbladet – 1 december 1853, sida 2

— Emedan ni nekar att svara mig, så tilllåt mig att göra det i ert ställe, — återtog Servian med det orubbligaste lugn; — om ni ej lyckas i er fredsstiftande beskickning, skall ni tänka att herr Tonarion är mig lika öfverlägsen genom lefnadsvett och medgörlighe som han alltid varit det genom mod och ridderliga dygder. Litet flat öfver att Servian så väl gissat hennes tankar, dolde Estelle sin förlägenhet under ett tillgjordt gäckeri. — Emedan ni kan trolla, — återtog hon, — så säg mig hvem som kommer bakom er? Servian vände sig om och blef varse Felix, som närmade sig något tvekande. VIL — Ni kommer som ni vore kallad, — sade Estelle till Felix då han kommit fram till dem; — vi talade just om er. — Om mig! — upprepade Cambier och be traktade henne förvånad. — Vi sysselsatte oss med den vigtiga trätan mellan er och hr Tonarion, — fortfor Estelle skämtande; — vet att ni i min person ser dufvan med olivqvisten. Jag vill icke veta af att en lättsinnig dispyt skall störa den endrägt som hitintills varit rådande mellan två män, skapade att högakta hvarandra. Jag har redan vederbörligen bannat hr Tonarion, som, jag vet det och han sjelf erkänner det äfven, har varit den -enda felaktige; jag hoppas deremot få tillfälle att endast berömma er. Väl till förståendes att er motståndare genom : mig gör er den formligaste och fullständigaste ursäkt. Niser således: att det i fredstraktaten ej fattas något mer än er underskrift; gif mig den. Hon räckte sin handåt Felix, hvilken, i stället att på densamma besegla freden med sina läppar, drog hufvudet tillbaka, som om han fruktat att duka under för frestelsen. — Min fru, — sade han allvarsamt, — vid hvarje annat tillfälle skulle jag skattat mig lycklig att lyda er; men vid detta är det mig omöjligt: jag har blifvit förolämpad.