Aftonbladet – 30 november 1853, sida 2

icke väcka misstankar hos deras värd. Derpå skiljdes de med vederbörlig gravitet. Felix, som gick långsammare än Tonarion, såg sig hastigt om och vände tillbaka då han märkte. den andre redan vara långt borta. Med en noggrannhet, den alla betagna hjertan kunna fatta, började han plocka upp rosenbladen som lågo spridda i allten. Midt i denna känslosamma sysselsättning blef han afbruten af sin onkel som på långt håll obemärkt sett den scen vi nyss beskrifvit. — Hvad har du haft för en tvist med herr Tonarion? — frågade Servian. — Ingen tvist, min onkel, — svarade Felix, som bemödade sin att se lugn ut; — vi träffades händelsevis och vexlade några höfliga ord; det var allt. : — Och det är utan tvifvel af höflighet som han ryckt från dig den ros hvars blad du nu plockar upp? — återtog Servian skarpt. — Ni har varit vittne till skymfen, — utropade Cambier med en stor dramatisk gest; -— nå väll ni skall då också blifva vittne till hämden. Ni förstår, min onkel, att det nu inte är fråga om att moralisera mig som om jag vore ett barn. Jag är nu en man, jag tillhör Saint Cyr, armåen; jag har med ett ord en värja, och då man förolämpar mig bör jag veta bruka den. Således inga moraler jag ber, inga förmaningar, jag måste slåss och jag skall slåss. — Jag skall. icke hindfa dig derifrån, om förolämpningen är af allvarsam beskaffenhet och du icke sjelf förgått dig. Jag har sett allt, men utan att höra något; berätta mig då hvad som passerat. Felix upprepade ord för ord det stormande samtal han nyss haft med Tonarion. Servian åhörde honom med sitt vanliga lugn. — Der förefinnes verkligen anledning till duell, — sade han, då hang nevö slutat sin