Aftonbladet – 29 november 1853, sida 2

— Ni dödade dem då båda? — frågade fru Caussade. — Åtminstone gåfvo de mig anledning att tro det, ehuru min bössa blott var laddad med hagel; som vi voro hvarandra nära inpå lifvet, fällde mitt dubbla skott dem till marken, den ene till höger, den andre till venster; kolfven gjorde det öfriga. — Och vid dessa båda äfventyr erfor ni ingen känsla af rädsla? — inföll den unga frun, hvars strålande blickar intygade det nöje hon erfor af sin tillbedjares bedrifter. — Rädsla ! min fru — utropade Tonarion, storskrattande, — hvem brukar vara rädd? — Någongång likväl, — anmärkte öfverste Herbelin, i den ädelmodiga afsigt att mildra den tortyr han trodde Servian lida; — jag sjelf i egen person har, under min militäriska bana, ett par gånger känt en rörelse som var tusan så lik rädsla : vid Eylau bland annat, då jag fallit af hästen och en hel division ryska kyrassierer redo öfver mig, var jag rädd att blifva krossad, positift rädd. — Bah! herr öfverste, — utropade Raoul med ett misstroget skratt. — Ni känner icke min fars nya pretentioner, — sade den unga enkan gäckande; — af kärlek till sin nästa, vill han nödvändigt vara en man utan mod; men olyckligtvis 3 hans reputation gjord, och ingen tror honom — är det ej förargligt? : Servian satt bredvid öfversten, och ordet västa syftade så påtagligt på honom, att öfversten som ej visste huru han skulle rycka sadden ur denna sarkasm, hastigt steg upp ör att göra slut på det mer och mer ogästvänliga samtalet. — Pet regnar icke mer, mina herrar, — sade han och närmade sig fönstret; — låtom ss göra en tur på terrassen. Öfverstens trenne gäster reste sig med det