Aftonbladet – 28 november 1853, sida 2

CICISTIC UL SIGILL BAM SM rr, lägga i ett par momenter, t. ex. bordscenen, trompetscenen m. m. — Hr Sandström visar sig såsom en skådespelare med rutin oeh teatervana samt i besittning af en stark och välljudande baritonstämma, hvars behandling röjer öra och tonsinne, hvarjemte ock hans tydliga uttal serskitld bör lofordas. Detta, i förening med en fördelaktig figur, lofvar uti honom en god acqvisition för vår scen, hvarvid vi alltid förutsätta flitigt fortsatta sångstudier. Båda dessa sujetter erhöllo rikligt bifall samt framropades, hvilket äfven vederfors hrr Uddman och Dahlgren som gåfvo sina roller med lif och humor. Huset var fullt; Kronprinsen och Kronprinsessan bivistade representationen. ORTOPEDI lir Nagels konsert. . Hr Nagel är en af de artister, som under smakens vexlingar, konstmodets skiften, alltid förstått upprätthålla sin popularitet. Detta har han tillvägabragt genom att hvarken qvarstå på en föråldrad punkt, eller handlöst öfverlemna sig åt modströmmens slingringar: han har af det äldre bibehållit, hvad som för bevarandet af hans artistiska individualitet var nödvändigt, och af det nya antagit, hvad som ej stod i strid med den, hvilket bringat honom den fördelen, att inom sin sfer ofta vara ny, men likväl alltid densamme. Ett undantag härifrån bildar hans stående Paganini-repertoir, i hvilket afseende han är strängt konservativ, men hvilken dock bibehåller sig, dels emedan han i detta fack innehar ett verkligt mästerskap, dels emedan han inom detsamma är ensam. Hr Nagels hufvudstyrka ligger itonens välljud och renhet, föredragets klarhet och fattlighet jemte en flägt af ett eget fint behag, som genomdoftar det hela, och döljer hvad han saknar i uttryckets kraft och värma. etta ådagalade han förnämligast i Flausers Tarantella (för tillfället ypperligt instrumenterad af hr Foroni) samt Paganini-variationerna med flageolett och pizzicato, efter hvilka nummer han framropades. Äfven det Täglichsbeckska Adagiot och concerten af Molique vittnade om hr N:s vackra föredrag, ehuru sistnämnde nummer hade erfordrat nägot mera energi. Konsertens repertoir öfverhufvud vittnade om hr N:s smak som arrangör: programmet var i sin helhet ett af de mest rikhaltiga, som på länge förekommit; skada blott att Mozarts förträffliga basaria och duetten ur Jessonda, i anseende till hr Walins hastigt inträffade sjukdom måste bortfalla. Deremot gaf mll Walin 2:ne sköna sånger af Mozart och Beethoven (,Förgät ej mig och Vemodets behag) med den sanning, den rörande simplicitet i uttrycket, som alltid utmärker hennes föredrag, hvarefter hon, såsom ersättning för det bortgående numret, sjöng den bekanta balladen af Pacius, efter hvilken hon framropades. Af mill Michal hörde man den berömde arian med 3 obligathorn ur Fidelio, sjungen på ett utmärkt sätt; dock fordrar detta nummer, för att göra sin rätta verkan, ej ett försvarligt, utan ett mästerligt utförande af valdthornspartierna. Slutligen förekom en bekant Canon ur Moses,, med ensemble sjungen af mll Michal, fru Strandberg, hrr Strandberg och Lundberg. Konserten öppnades med Mendelssohns genialiska Melusina-ouvertyr, såsom vanligt utförd med all vård, endast att pjesens hufvudfigur framträdde hos vissa blåsinstrumenter nog matt. Aftonens glanspunkt var Beethovens Sonate Pathetique, instrumenterad för stor orkester af kapellmästaren Schindelmeisser. Ur en rigoristisk synpunkt betraktadt, skulle ett sådant företag kunna synas förnärmande för den pietet man är skyldig en klassisk mästares verk. Enligt vår åsigt deremot är den instrumentala illustrationen af vissa klassiska soloverk så mycket mindre att förkasta, som ej blott orkestermassorna mera än p anot öfverensstämma med den storartade a. dan i kompositionerna, utan ock de olika klangfärgerna äro nödvändiga för att gifva idgernas skitningar deras vexlande belysning. Ty Beethovens instrument var orkestern, hans ande behöfde ej någo: mindre än detta jätteorgan, I för att uttala sina jättetankar, och hans pisnoTverk äro till en stor del sålunda egentligen lorkesterstycken i klaverutdrag. Detta är ock stundom fallet med Mozarts pianokompositioner; ackompagnementet till vissa sånger vid ianot af båda mästarne inbegripa vi häruti. Frågan blir sålunda blott, huruvida arrangeI ment-t är utfördt i mästarens anda, huruvida Iman tror sig höra hans egen instrumentation, tl och i närvarande fall har hr Schindelmeiss:r, enligt vår tanka (få momenter undantagna). I kommit det rätta så nära som möjligt. Mar återfinner Beethovens djerfhet, såväl som hans omtänksamhet, hans bländande prakt, såvä som hans sparsamhet. Äfven orkesterns organisation synes oss lycklig; endast tro v att B-ethoven skul:e hafva åtnöjt sig med två valdthorn, i stället för de fyra sora hä äro använda, ehuru dessa i anseende till de ras olika stämning, visserligen äro af mycker nytta. Serdeles lyckligt är det melodiska adagiot behandladt, hvari den finare instrumen tationeas effekter äro anbragte med mäster hand. — Sonatens utförande röjde det ni och den omtänksamhet, som såväl hr Foron som kapellet i utförandet af klassiska sym foniverk så ofta ådagalagt; endast kunde an märkas det nog raska tempot i de båda allegro satserna. Pjesen hördes ock med verklig entusiasm och säkert skulie dess snara åter upptagande för de flesta åhörarne blifva gan ska välkommet. a ——sS————— eh tr I RDI ec rA Are