Aftonbladet – 28 november 1853, sida 2

den besjälade dockan, och Bertha, som in-( träder i denna egenskap, hänför de båda narrade först med sin bravur som sångerska, men bringar dem sedan till förtviflan genom sin bravur i alla de dater och upptåg, som ett sjelfsvåldigt flicksinne kan uttänka. Sedan hon åter försvunnit, finner gubben ej skäl vara för handen att låta henne behålla det lif, hvaraf han hemtat så föga nöje, och krossar den i sidokabinettet befintliga bilden, sedan den lefvande kopian deraf retirerat genom fönstret. Då han af. Miller, som åter iklädt sig en tjenares skepelse, får höra att enlefvande menniska händelsevis intagit -dockans plats, och han således tror sig ha begått ett mord, köper han Millers tystnad genom en betydlig summa, som dessutom utgör dennes undavhällna fädernearf, och kommer sedan, ehuru för sent, underfund med det pts man spelat honom. Man finner att pjesen egentligen är beräknad på Berthas representant, som tillika, jemte de pikanta accessoirerna, måste hålla det hela uppe. Adams flyktigt hållna musik innehåller väl föga nytt: men dock flera lifliga dansmelodier, många slående vokaleffekter samt i det å plume coulante framkastade , hela hans vanliga savoir faire, som aldrig tillåter någon missräkning. Bland de nummer, som skulle kunna framlyftas, må nämnas Cornelius kupletter i pjesens början, terzetten i 8:de scenen, Berthas aria, såsom ett briljant vokalisstycke, m. m. M-ll Michal har, såsom Bertha, ett högst luxuriöst fioriturparti, det hon utför med en bländande virtuositet, och äfven hr Randels utförande af det obligafa violinpartiet bör nämnas med allt loford. I rollens sceniska del, som egentligen ligger utom hennes genre, får man naturligtvis ej af henne vänta all den abandon, den vildkattsrörlighet, som tillhör söderns barn: emellertid gör hon äfven häruti i de flesta fall det möjliga. Något mera energie och snabbhet skulle hon dock kunna lägga i ett par momenter, t. ex. bordscenen, trompetscenen m. m. — Hr Sandström visar sig såsom en skådespelare med rutin oeh teatervana samt i besittning af en stark och välljudande baritonstämma, hvars behandling röjer öra och tonsinne, hvarjemte ock hans tydliga uttal serskitld bör lofordas. Detta, i förening med en fördelaktig figur, lofvar uti honom en god acqvisition för vår scen, hvarvid vi alltid förutsätta flitigt fortsatta sångstudier. Båda dessa sujetter erhöllo rikligt bifall samt framropades, hvilket äfven vederfors hrr Uddman och Dahlgren som gåfvo sina roller med lif och humor. Huset var fullt; Kronprinsen och Kronprinsessan bivistade representationen.