Aftonbladet – 26 november 1853, sida 1

bier oroligt; — man har tyckt att jag dröjt för länge, och kanske har man trott att jag ej kunnat fullgöra vadet. Kommer ni ihåg: hvad ni lofvat mig, onkel? .— Var lugn, — svarade Serviän småleende; — om man frågar mig, skall jag gifva go.t besked om din tapperhet. — Gör narr af mig så mycket ni behagar, bara det blir oss emellan, — återtog Felix ifrigt, — i synnerhet inför henne, inte ett skämt, inte: ett ord, jag besvär er derom. — Inför henne... Kadetten gör inga-omständigheter, — tänkte den fyratioårige maännen, som hans nevö på det högsta misshagade, vtan att ana det. — Men med hvad rätt skulle jag lexa u;p honom? Det är snarare tillåtit att begå dårskaper vid hans ålder än vid min. Under tiden hade ljuset närmat sig och snart kunde de urskilja en grupp som nalkades dem. I spetsen befann sig en betjent;. väpnad med en lykta. Efter honom öfverste Herbelin i marschtakt, som höll jemn dietancey, likt en officer som gör rund med sin lyktbärare framför sig. På samma led fra Caussade, insvept i en stor shawl, den hon kastat öfver hufvudet, och stödd på herr Tonarion, hvllken, att döma efter de täta skrattsalvorna, gjorde allt sitt till för att underhålla sin följeslagerskas glädtighet. — Halt, wer dal — ropade öfversten med stentorsstämma, så snart partierna kommit så nära att man kunde höra hvarandra, . -— Två gengångare i stället för en, — svarade Servian med icke mindre ljudelig röst. — Nej men, ser jag rätt? -det är vår vän Servian, -— återtog öfversten, då han vid båda l,ktornas. förenade sken betraktat sin nya gäst, hvars hand han ifrigt fattade och hjertligt tryckte. Servian besvarade öfverstens vänliga hels.