Aftonbladet – 24 november 1853, sida 2

förvirrade blickar och härmade den graflika stimma hans onkel nyttjat; — döden har talat... Hvilka rysliga skuggor... Kossacken... jag är då ett spöke... Bort med spegeln... jag vill ej mer se denna rysliga skepnad... skjut mig förr såsom kossacken... Ol! mitt hufvud! mitt hufvud!... Himmel jag tror jag blir galen! Vid dessa ord förde Felix sina händer till pannan, den han hårdt tryckte, liksom för att qväfva det vanvett hvars första symtomer han trodde mig känna, derpå föll han ånyo bakläinges och tycktes nära att svimma på nytt. Servian, hvars ångest fördubblades genom detta förvirrade språk och dessa konvulsiviska åtbörder, omfattade honom med sina armar och. tilltalade honom med en röst så mild som en moders till sitt barn. i — BSansa dig, min vän, — sade han till honom; allt detta är blott en elak dröm och nu har du ju vaknat. — Se så tala nu med mig och förklara mig hvad denna maskrad betyder... Men se då på mig. Den unge Canibier öppnade ögonen till hälften, men tillslöt dem genast med förskräckelse. — Ser du mig då inte? — fortfor Servian; — känner du inte igen din onkel? — Kossack . .. spegel... lux perpetua, — stammade Felix under det hän hackade tänderna. — Men, minsann! tror jag icke du darrar, — återtog Servian, som ansåg sig böra-försöka hvad verkan gäckeri skulle göra. — Hvad vill det säga? Stora karlen! studenten! en krigare! en redafi inskrifven kadett! darrar som en liten flicka som hör talas om varulfven! Det är icke vårt blod som flyter i dina ådror. Rodrik hvar är ditt mod? Är du en pultron?. Detta sista ord åstadkom en magisk verkan på den tillkommande ofticeren, som med ett skutt reste sig raklång.Sedan han sett sig omkring, såsom en den der vaknar ur en dröm, fästade han sina blickar på den som tilltalat honom och som nu lutat sig ned -för att taga upp lyktan och spegeln.