Aftonbladet – 23 november 1853, sida 2

in en Önskan, att inga åändamälslösa hinder för den nre kommunikationen mätte tillätas. Sådana anser och karantäner inom landet, åer Jag vill me Nibe gera 5 rättigheten för ena kommuner, städer eller socknar, att vidtaga skilta spärrningsätgärder på sin bekostnad, men ville dock härvid fästa tvenne vilkor: ett, att dessa xommuner mätte tillförbindas lemna fri genomresa it den, som ej öfver natten ens ville i staden eller socknen qvarstanna, och det andra, att ovilkorligen antalter skulle vara fogade om tjenliga karantänsplatser, rsedda med alla förnödenheter bäde af lefnadsoch emedel, samt tillgång på läkare för de resande, som derstädes skola i 10 dygn qvarhållas. De komnuner, som ej vilja ingå i dessa kostnader, utan ätnöjas att blott från sina portar afvisa alla ankommande, böra icke tillätas en sådan afsändningsrätt. Om den norra eller södra delen af riket lämpligen kunna skiljas från kommunikationen med den medlersta smittade delen deraf, lemnar jag ät sakkunnigare att bedömma; men derutinnan har ätmiustone min öfvertygelse, efter långsam begrundning, blifvit stadgad, att inom sistnämnde del af vårt land det flerstädes vidtagna spärrningssystemet är högst olämpligt, onyttigt, ja skadligt. Ett ytterligare skäl för dess upphäfvande hemtar jag af den kristeliga hjelpsamhetens pligt mot nödlidande. Obarmhertigt och okristligt är att tillstänga för sig möjligheten att bispringa dem, som farsoten hemsökt, och jus talionis skall i slikt fall för den kärlekslöse ej uteblifva. Vice talmannen biskop af Wingårds yttrande, lika märkligt som kort, må äfven ordagrannt anföras. Det lydde sä: Det är redan tillräckligt taladt, för att fästa öfvertygelsen. En hel armåe uppställdes emellan Moscau och Petersburg, med instruktion, att nedskjuta dem som ville öfverträda linien; fåfängt! Farsoten framträngde ändå, och angrep både de bevakande och de bevakade. 40,000 man kringslöto Berlin, för att afvärja det onda, men med lika liten framgång. Vid en sädan olycka, som den ifrågavarande bör man söka utjemna svårigheterna. Jag afstyrker alla sådana ätgärder, utom för enskilta hus, emedan de äro okloka, ändamålslösa och okristliga.v Mera vacklande yttrade sig biskop Lundblad, anseende för en helig pligt att icke med sin röst till styrka nägot steg, som säkerligen af många skulle ogillas och gifva anledning till mindre gynsamma omdömen. TLängt ifrån att vilja offra alltför mycket åt hvad man kallar opinionen eller folktron, trodde han likväl, att den, i synnerhet i förevarande fall, borde till en vi s grad skonas och respekteras. Spärrningar, de der i stället att afvärja, öka eländet, mä säsom okristliga strängeligen förbjudas. Men öppet må lemnas hvarje mindre samfund att på egen bekostnad vidtaga alla de försigtighetssteg, densamma i samråd med och under ledning af ortens länsstyrelse kan finna nödiga o. s. v. I samma riktning yttrade sig ungefär prosten Stenhammar. Deremot bestred uttryckligen nuvarande biskop Hallström medgifvande af några sådana inrättningar inom landet, hvarigenom kommunikation inrikes orter emellan stönges eller försvåras. Ingen stad vore så afskild, att det borde bero på dess invånares enIskilta skön att stänga sig ifrån det öfriga landet. I För öfrigt, huru skulle stadens opinion utrönas? lHvad stadens äldste önskade, kunde vara alldeles emot Iden ringare och mindre bemedlade klassens intresse. 1— Häruti instämde, bland andra, nuvarande erkebiIskop Holmström. ) Prosten Mittag bestred ånyo uttryckligen, att komI muner skulle berättigas att vidtaga spärrningsanstal-Iter, exempelvis anförande huruledes spärrningen i -I Sigtuna hade förorsakat stora skaror uti hans hemort -Isvärigheter i afseende på anskaffandet af salt och andra förnödenheter. Presteständet afslog efter denna diskussion ekonomiI utskottets utlåtande och fattade för sin del det be-Islut: att Rikets Ständer skulle i en underdänig skrifll velse till Kongl. Maj:t yttra den öfvertygelse, det tlalla allmänna anstalter att genom kommunikationers e stängande inom landet förekomma farsotens utbredande tlicke allenast äro för ändamålet otillräckliga och osäkra, -lutan i flera afseenden för det medborgerliga lifvet och elför sjelfva helsotillståndet i landet betänkliga och skad-l liga; hvaremot R. St., näst förtröstan till den Allsn mäktiges hjelp, fästade säkraste tillit till K. M:ts visa och faderliga omsorger till handhafvande af en kraft-I full och sträng sundhetspolis, helst i större och folkålrikare städer, samt en noggrann och omsorgsfull lädj karevärd, i förening med sådana stadganden, som i el allmänhet befordra måttlighet, renlighet ock ordning ali allmänna lefnaden; hvarjemte R. St. skulle förklara, att de ansågo hvad gällande författningar förenskrefvo, i afseende på förefallande spridda sjukdomseltillfällen vid gångbara farsoter, kunna oförändradt , bibehållas, endast med förbehåll att allmänna kommuI nikationer icke varda stängde eller hindrade, äfvensom att allmänna omkostnader undvikas.r Den ende, som härvid reserverade sig, var prosten al Stenhammar, som ville hafva kommunerna bibehällna vid rättigheten att genom spärrningsanstalter söka sitrygga sig mot farsoten. Vi skola härnäst se, huru borgareoch -Ibondestånden uppfattade frågan, äfvensom den alutgång och påföljd sakens behandling af 1834 nlårs ständer slutligen erhöll. d