Aftonbladet – 23 november 1853, sida 2

TUICIUGA DENA, VÖIAUE BPetilllligdiltT UT Ule ottets utlåtande, samt begärde proposition på den grefve v. Fersen föreslagna adressen. Excellensen grefve Mörner äberopade upplysningar, mm han hade erhällit af en läkare från de södra orrna, hvilken hade vistats både i Götheborg och Jönning och sett kolerans härjningar på båda ställena. Hans yttrande är, sade grefven, att han anser de värrningsanstalter, som äro gjorda i ätskilliga proinser, icke allenast onyttiga, utan äfven högst vådga och skadliga. Han säger, utt spärrningsanstalrna just äro ett sätt att propagera koleran, emedan en, som skulle sjukna på ettsäådant spärrningsställe, anseende till den mängd menniskor som der sams, omöjligen kunde erhålla den värd och skötsel, varförutan sjukdomen skall få en fart, som annars ske händt. När man har ett sådant yttrande, när erjemte andra länders erfarenhet bevittnat, att spärringar inom landet äro overkställbara och skadliga, å tror jag, att man icke bör draga i betänkande att ttra en opinion, som kan befordra upphäfvandet af ädana spärrningsanstalter. Jag tror, att detvore nytigt om Rikets Ständer snart inkomme med deras yttande och tillkännagäfve, att de funnit, hvad upplysingen och erfarenheten redan bekräftat, att de förigtighetsmått man vill vidtaga motverka ändamålet ch, i stället för att hindra farsotens spridande, snaare befordra densamma., Sökte vidare undanrödja e yttrade formella betänkligheterna och sade sig utryckligen tro det vara nyttigt, att denna opinionsttring skedde så fort och så fullständigt som möjigtn. Hr H. Hjärne påminde om en nyss utkommen kunsörelse af landshöfdingeembetet i Örebro, med påbud utt karantänsanstalter skulle inrättas på alla gästgifaregårdar och med befallning till alla gästgifvare säväl utt tillse, det ingen resande finge passera utan att mdergå karantän, som. att uppehälla resande, om dejstc w0s dem funne tecken till sjukdomen. Huru lättlick skulle icke en rädd gästgifvare finna tecken till ko-ut lera-symtomer hos en förskräckt resande? Anfördelfö bland andra exempel på följderna af spärrningsväsenlet, hurusom en person, boende vid pass 14 mil frän mi Stockholm, mot sin vilja blifvit inspärrad på sin egen-loc 1om (till hvilken man komme endast på tvenne vä-lfu sar) derigenom, att den ena grannen rifvit en bro på ril ena vägen, och den andra grannen utställt poster vidka den andra vägen. Om spärrningsåtgärderna fingelal fortfara, kunde förhållandet blifva detsamma på många li : ställen. kli Efter någon ytterligare öfverläggning om formensk afslogs, på framställd proposition, utskottets utlåtande til (hvarvid endast frih. Cederström reserverade sig),lbi och ridderskapet och adeln beslöt, att en stor deputarni tion skulle till konungen afgå med den af grefve v.lat Fersen föreslagna adressen, samt att de öfriga stånden skulle genom deputation inbjudas att i sammalSt beslut instämma. vi Innan den deputation, som enligt adelnsltr beslut ännu samma dag afgick från riddarhuset för att inbjuda de andra stånden att bib träda detta beslut, hann till dessa frambärau sitt budskap, hade också presteståndet redan2! afgjort frågan ungefär i enahanda riktning som adeln, samt äfven för sin del beslutat att genom en deputation inbjuda medstånden att instämma. En stor mängd talare hade här uppträdt i frågan, nästan alla förkastande spärrningarne. Det tryckta protokollet förvarar yttranden i denna riktning af prostenp Åstrand, doktor (sedermera biskop) N:belius,? prostarne Mittag och Ödmann, biskop Hedren, E doktor Ruus, kontraktsprosten Afzelius, domprosten (sedermera biskop, numera erkebiskop)g Holmström, doktor Elfström, kontraktsprostenle (numera biskop) Hallström, prosten Lyth, vicelk talmannen, biskop (sedermera erkebiskop) af : Wingård m. fl., utan att nämna de flere 1e-14 damöter, som uttryckligen tillkännagåfvo sigjf instämma uti de af nämnde talare yttradelf åsigter. 0 Några drag äfven af denna diskussion må i korthet8 anföras såsom prof på de dåvarande åsigterna hosl3 presteståndet. Doktor Nibelius hade hört till minoriteten inomlE ekonomiutskottet, der tydligen blifvit ådagalagdt, attl. inga spärrningar inom landet uppfyllde sitt ändamål. ( Ansåg att en opinion borde af rikets ständer införls styrelsen yttras, att spärrningsanstalterna inom riketlS måtte upphäfvas. För att icke förorsaka de kommuner oro, som ännu byggde något hopp på dylika åt-lr gärder, ansåg han likväl hvarje kommun, som detls ville, böra hafva frihet att på egen kostnad försöka 1 att genom bevakning skydda sig. t Doktor Björkman erinrade, att kongl. förordningen! af den 12 Nov. 1831 icke anbefallde några spärr-! ningsanstalter, och att dessa följaktligen kunde anses redan vara i allmänhet upphäfda. Då opinionen emellertid vore obestämd och saken ömtålig, hade utskottet ansett den helst böra öfverlemnas åt regeringens)! vishet, utan någon opinionsyttring af ständerna, hvar-) till äfven han yrkade bifall. Förklarade sig dock förl! sin enskilta del icke hysa förtroende till nägra spärr-! ningsanstalter. l Prosten Mittag ansåg de vidtagna spärrningarne sål! lofullkomliga, att de vore utan ändamäl, och att intet! annat, än det onda och obehaget af dessa åtgärder, lqvarstode. Man hade förordnat karantänsanstalter pål: gästgifvaregärdar, der tillräckligt antal rum, läkare, läkemedel, sjuksköterskor, ja till och med tjenlig mat saknades. De kunde ej annat vara än skadliga. Önskade, att alla spärrningar, både till lands och Isjös, inom landet, måtte upphöra. Prosten Ödmann var af samma mening som grefI varne Horn och Frölich. Farsoten hade den starkaste bundsförvandt i räddhågan. Både af ekonomiska skäl och för att minska farhågorna borde spärrningarne inom landet upphöra. Hade sjelf varit vittne till den förskräckelse, som utbredde sig i Upsala, då kommunikationen med Stockholm afbröts. Spärrningar för enskilta kommuner vore dessutom omöjliga att verkställa. Biskop Faxe hade både af en offentlig auktoritet i sin landsort och af enskilta personer derstädes blifvit anmodad att yrka bevakning vid Skånes gränsorter. Trodde att en så billig önskan från denna folkrika landsort icke borde afslås. t Biskop Hedren tillstyrkte, i likhet med flere talare, som förut hade yttrat sig, afslag på utskottets betänkande. Man bör dock ej alldeles lyssna på enskilta personers eller orters önskningar, då saken så nära rör det allmänna, helst som äfven de enskilta önskningarne stundom äro hvarandra rakt motsatta. Erinrade om huru stundom genom spärrningen brist på tillförsel af nödiga lifsmedel uppkommit. Dessutom alstrades genom dessa anstalter en fruktan, som icke blott kunde befrämja sjukdomen, utan, hvad värre vore, hindra eller till och med afskräcka från den kristliga och medborgerliga hjelpsamhet, hvarigenom det onda hindras eller åtminstone kännes mindre förfärligt. Emot den af doktor Björkman uttalade åsigten, att regeringen ej behöfde erfara ständernas opinion, yttrade han, att det i en tidpunkt af allmän nöd vore representationen värdigt att oförstäldt säga hvad den tänker. Förenade sig dock med d:r Nibelius i det af honom gjorda tillägg och ville: derjemte i ständernas blifvande underdäniga hemställan hafva den öfvertygelse uttryckt, att genom en klok sundhetspolis och en väl organiserad läkarevård det onda bäst torde hindras. Domprosten, nuvarande erkebiskopen, IHolmström yttrade, efter att förut hafva med några ord erinrat om anledningarne till opinionens tveksamhet i detta om nts slu vel all K Ao or Hä. s WW