Aftonbladet – 23 november 1853, sida 2

ALL SLVILITAVU IAVIR HEOIUIIUG YEVAIALG AMV IIVAAvae AM LOL nitterades, blef genast samma dag, som detlsko erhöll motionen (den 30 Augusti), färdigt med af sitt utlåtande. Utskottets pluralitet ansåg, att) om det än på ena sidan vore af många insedt och antaget, att koleran icke kunde utelö stängas genom spärrningsanstalter, och attlH dessa, långt ifrån att vara ändamålsenliga, spä verkade högst menligt på allmänna rörelsen vin och kommunikationen samt föranledde en !g lryg kostnad, så torde det likväl på andra ue, sidan vara ostridigt, att de fleste yrkade påli a angelägenheten att afstänga förbindelsen med llas smittade orter, såsom enda skyddsmedlet emot hv sjukdomens inträngande. Vid sådant förhål-!ck lande skulle det möjligen föranleda ökad farde; håga hos de invånare, som hyste en sådan!sa öfvertygelse, om spärrningsanstalterna upp-jlytt häfdes, hvarför utskottet fann rådligast vara, säc vatt Rikets Ständer, med afslag å motionen, villeltig låta, denna fråga bero vid de åtgärder, som Kongl. Måj:t i sin vishet kunde pröfva för ändamålet vara de lämpligaste.n oc En betydande minoritet, och i spetsen förra den, utskottets egen ordförande grefve Horn, de reserverade sig emellertid emot utskottets af-3 styrkande å grefve Frölichs motion, ansåg en i kraftfull opinionsyttring från ständernas sida påkallad, åberopade så väl andra länders er-lgo farenhet, att alla spärrningar och karantänerat till lands varit utan ändamål och i intet fall va bevisligen hindrat smittans spridande, som ock den redan inom Sverge vunna enahanda l, erfarenheten, erinrade att ett fortsatt konse-lsk KM tillämpadt inrikes spärrningssystem lle skulle ohjelpligt förstöra landets alla ekono-bl miska förhållanden och fruktansvärdt inverka de vå de moraliska samhällsbandens lösande, samt föreslog att riksstånden, med afslag på g; utskottets utlåtande, måtte inbjuda hvarandra er till skyndsamt fattande af det beslut: att Ri-de kets Ständer vilja inför tronen nedlägga tolkninfo gen af deras öfvertygelse om ändamålslösheten och skadligheten af alla spärrningar eller karantäner å fasta landets vägar och farleder.s h Bland de utskottets ledamöter, som före-loc nade sig med ordföranden om detta förslag, ti voro grefve von Platen, friherre Wrede, herr Hjärne, prosten Lignell, samt fyra af borgarstån3, dets ledamöter inom utskottet, hrr Limnelius, Winblad, Bruse och Justelus. Grefve von Platen gjorde härvid det tillägg: att han icke kunde nog beklaga det sätt, på hvilket utskottet un,dandragit sig att afgifva ett bestämdt yttrande ls i en fråga, så vigtig som denna, och uti hvil-, ken, ehvad styrelsen begärt något yttrande eller ej, hvars och ens egen öfvertygelse borde säga, att en opinionsyttring vore af högsta vigt och värde. Utskottets utlåtande förekom i stånden den 3 September. På riddarhuset uppträdde nio särskilta talare, deribland tvenne af konungens dåvarande rådgifvare, nemligen statsrådet frih. Åkerhjelm -loch excellensen grefve Mörner, vidare presidenten Ehrenborg m.fl. emot spärrningsanstalterna och utskottets majoritet, alla mer eller mindre instämmande i de åsigter som minoriteten i utskottet hade uttalat. Till försvar för spärr-ningarne höjde sig deremot endast en enda Iröst. En kort redogörelse för denna diskussion må närmare ådagalägga de åsigter, som härvid uttalades. Näst motionären, grefve Frölich, uppträdde grefve Hans v. Fersen, erinrande bland annat om den brist på läkare, som för landsbygden blefve en följd afl! spärrningarne. För att bilda en i allt fall otill Iräcklig karantänsinrättning, betoge man största delen tlaf befolkningen möjligheten att erhålla läkarebiträde, ; Ihvarigenom, jemte andra olägenheter, vida större olyckor kunde uppkomma, än om en eller annan sjuk skulle inkomma till en ort, der han kunde erhålla l! läkarehjelp. Han föreslog, att ridderskapet och adeln I skulle aflåta en underd. skrifvelse till konungen såsom ett uttryck af ståndets tanka om spärrningarne, samt inbjuda de öfriga stånden att äfven förena sig l om detta beslut. Uppläste äfven ett redan upp-l. Isatt förslag till en sådan skrifvelse, hvaruti, efter: några uttryck af förtroende till regeringen och af be! t ldröfvelse öfver den olycka, som genom farsotens ut brott träffat landet, bland annat yttrades: 1) Som rikets ständer genom åtskilliga af deras leda-Imöter erfarit, att uti åtskillige landsorter förskräc2 a 5 om mr amt mt AA hm OM KK HH DE — 1 J i kelsen föranledt dels menigheter, dels lokalauktoriteter till vidtagande af åtgärder för att spärra, ellerl genom karantäner försvåra kommunikationen orter I (emellan, anse de sig böra begagna detta tillfälle att I inför E. K. M. uttrycka sin öfvertygelse om ända7 I målslösheten och skadligheten af dessa åtgärder, ehuru r denna öfvertygelse torde vara stridande emot en genom farhågan för sjukdomen i en stor del provinser lallmänt uttryckt, men enligt R. St:s tanke, oriktig lopinion. Då andra och mäktigare länders erfarenhet -lvisat, att spärrningsanstalter inom landet ej förmått , hämma sjukdomens framfart, utan mängen gång snaa rare befordrat den, och då sådane anstalter t. o. m. s )i folkrikare och mera tätt bebodda länder alltid medför de menligaste följder för enskilta medborgares rken, för industrien och rörelsen i allmänhet, skulle, Ihvad man äfven redan till en stor del erfarit, verkningarne deraf i ett land som Sverige blifva af en betänkligare art och på många ställen genom den nöd hvaruti enskilda personer försattes, gifva sjukdomen stårkare näring. Skrifvelsen slutade med nya uttryck af förtroende till konungens vishet och kraftfulla beslut i farans ; Istund, hvarpå ständerna byggde den förhoppning, att af I Kongl, Maj:t, utan afseende på en af fruktan möjlin gen förvillad opinion, skulle vidtaga sådana anstalter, -hvarigenom sjukdomens alltid olyckliga följder måtte a Å möjligaste måtto förmildras, så att icke en stor del laf dem, som ej falla offer för farsoten, bringas i en Nå för deras uppehälle förtviflad belägenhet.r Friherre Jacob Cederström, dåvarande presidenten lel; kammarkollegium, den ende, som under hela rå I diskussionen -på riddarhuset hördes yttra något förgt troende för spärrningarne, fick derefter ordet. Äfven le Ihan ogillade det sätt, hvarpå utskottets majoritet beas lsvarat motionen. Men han trodde att exemplen af il-Sveriges spärrningar emot Norge, . äfvensom af kolePrans instängande på länshäktet i Nyköping, der 3 personer hade dött deri, utan att sjukdomen fått en Isprida sig till staden, bevisade deras nytta. Erinrade om föreskrifterna i 1831 års författningar, som rs Jhan ansåg ändamålsenliga, beklagade att läkarne 1Isjelfve icke iakttogo nde mot sjukdomens spridande rlemnade föreskrifter, genom att behörigen röka sina kläder och tvätta sig, trodde att man kunde motverka det onda genom ordning, ville gerna hafva de stränga NIföreskrifter i spärrningsväg, som innehållas i 1750 ; ilårs förordning rörande boskapssjuka och fänadspest,, itlinskafpta till iakttagande äfven i afseende på koleran, rk I protesterade emot grefve Fersens förslag, och förklaTrade, att den enda begäran, hvaruti han skulle vilja instämma, vore den, att det måtte tillses, att lä