Aftonbladet – 21 november 1853, sida 2

nr fan a Aa SE MG LÄ ena TSENRINESRRGERREERRRRARRRRARRRR tydande som hos henne; och stigandet så omisskänneligt. Med nöje funno vi äfven bland annat, att hon i den gripande scenen med dröttningen Humera sjunger, och ej såsom första gången blott deklamerar de strofer, som det stilla vansinnet lägger i Ophelias mun. Utdelningen af halmen, som för den vansinnigas inbillning antagit gestalten af blommor, har vunnit mycket i tragisk styrka genom de blixtar af utvärtes leende, som skådespelerskan nu låter genombryta det moln, som förmörkar själens ljus. I visst hänseende med mindre naturlig kallelse att framställa detta undergifna lidande väsen, som tillhör Ophelias karakter, än mamsell. Jacobsson, som så förtjenstfullt återger flera delar deraf, står fru Bergmansson likväl i andra hänseenden, som icke heller äro utan vigt för denna rol, framför den sednare, och en fullständigt tillfredsställande bild af shakespeares Ophelia får åskådaren knappast utan att se båda dessa skådespelerskor hvar för sig och sedan i tanken, så godt sig göra låter. sammangjuta ett väsen, som förenar bådas företräden. e, som ännu minnas en annar Ophelia på vår skådebana, veta väl, att er sådan förening icke är alldeles omöjlig. Äfven hos de öfriga medspelande, blanc hvilka man ser alla den kungliga dramatiskt scenens förnämsta prydnader, är bemödande om större fulländning i rolernas utförande synbart och ofta lyckadt. Såsom innehaf: vande en af-de vigtigare rolerna må blanc dessa isynnerhet fru Westerdahl nämnas, sor alltid väl återgifvit sitt parti såsom drottningen, men som äfven vid de sista representationerna föreföll oss ännu lyckligare än förut us—L AL