Aftonbladet – 21 november 1853, sida 2

ningen. lir Randels konsert till förmån för de faderoch moderlösa barnen i Carlskrona. Det vackra ändamålet, som afsetts vid denna tillställning, hade väl icke förmått fylla operasalongen, men dock framkallat en temligen talrik församling. Efter den omsorgsfullt utförda ouvertyren till Athalia af Mendelssohn — som oaktadt sitt mästerliga arbete, mera torde kunna betraktas som en reflexionsän en inspirationsprodukt — uppträdde hr Almlöf med en metrisk prolog, som tillkänmagaf tillställningens betydelse, och hvarvid man billigtvis lät välmeningen, samt en möjlig brådska fylla hvad som kunde brista i formens renhet, tankarnas halt och lyftning. Hr Randel sjelf uppträdde såsom tonsättare med en. konsertouvertyr af skickligt arbete och effektfull instrumentation, samt derjemte som exekutör med violinvariationer, utförde med. ganska lycklig disposition. Hr Randels flersidiga och förtjenstfulla verksamhet för denna afton erkändes genom liflig bifallsyttring och hans framropande efter sistnämnda nummer. En succes pyramidal tillföll med rätta mil Michel för hennes briljanta och utmärkt artistiska föredrag af den bekanta bravurarian ur I Puritanis. Med nöje återfann man ock en talang från den förflutna perioden, en sångerska som för någon tid öfvergaf scenen, emedån hön sjelf öfvergafs af styrkan, ehuru ej af finessen och gratien. Detta ådagalade fru Gelhaar genom sitt eleganta föredrag af den bekanta fioritur-arian: di piacer mi balza il cor,, äfvensom man fann att den långa hvilan haft ett rätt fördelaktigt inflytande på hennes vokala resurser. Bland ensembler nämnas i första rummet det klassiska finalet ur Vattendragaren, en komposition, som i dramatisk sanning, melodiernas rikedom, effekternas prakt knappast kan öfverträffas. Det utfördes med all precision och vård af samma sångare, som gifvit det i scen. Äfven förekom vokalqvartetten Quando Corpusp (ur Rossinis Stabat Materr), ett arbete, lika rikt på sannt katolsk-religiös ingifvelse, som på betydande intonationssvårigheter.: Af m:llna Walin och Michal, hrr Strandberg och Walin gafs den, om ock ej med fulländning, dock med förtjenst och pietet. Slutligen nämna vi ett litet dramatiskt proverb: En hustrus bästa polikn, för hvars framgång, i fall den egt rum, författaren skulle stånnat i stor förbindelse hos fruarna Almläf och Bergmansson samt hr Almlöf. Al FH FA a Ft ( na st RR nn DM Hongl. Teatern. Hamlet fortfar att gifva fulla hus, och det är tid att vi efter löfte återkomma till det sätt, hvarpå det dramatiska mästerstycket för närvrande utföres på vår kungliga scen. Vanligen blir ett styckes utförande bedömdt efter första representationen. Publiken och recensenten skynda till denna och sedan de efter den bestämt sitt omdöme, är domen fälld och saken afgjord. TI de flesta fall torde också emot detta sätt att gå tillväga i prakltiskt afseende vara föga att invända, om det än bör erkännas, att det såsom princip är I mindre riktigt. Hvad särskildt recensenterna angår, kan förhållandet med dem svårligen I vara annorlunda inom tidningar, hvilka icke Ihafva till sin uppgift att egna sig åt teatern såsom en specialitet och hvilkas allmännare Isyfte endast undantagsvis medgifver ett återI kommande till samma stycke tvenne eller flera gånger. Hamlet är emellertid, om något, ett af de stycken som fordra ett sådant Jundantag. : S ; Ehuru tillfredsställande redan den förstat framställningen af denna beundransvärda ska-. I pelse var, såsom den med sin nuvarande be-4 arbetning och uppsättning för fjorton dagari. sedan uppträdde på vår scen, kunna vil icke annat än med nöje erkänna, att utföran-1 det under de .sednare representationerna yt-1 terligare vunnit i jemnhet, säkerhet och styrka... Också äro karaktererna i Hamlet af en j sådan natur, att det är nästan otänktbart, att -läfven. de utmärktaste skådespelare kunna iI fullt uppfatta och återgifva dem, innan de fått tillfälle att genom upprepadt framställande införlifva sig med den egna verld af känslor och lidelser, i hvilken de här skola lefva och Töra sig. Då vi för denna gång yttra några ord om :de framsteg, som efter vår uppfattning några af hufvudrolerna i Hamlet gjort under de sednare framställningarna, sker det med hufvudsakligt afseende på de första, andra, femte och sjette representationerna, som vi personligen öfvervarit. Hr Swartz såsom Hamlet var de sednaste gångerna allt hvad han var den första, och ännu något mera. Omskiftningen af den Hamlet, som ställer sig galen, och den Hamlet som, när han är allena eller endast med personer, för hvilka han icke behöfver förställa sig, åter är klok, ehuru söndersliten af den qvalfulla striden i sitt inre, framträdde tydligare; de versifierade partierna sades bättre; bållningen var ädlare; äfven fursten kom helt fram vid de tillfällen, då han bör göra det, hvilket vid de allra första representationerna ej till samma grad var fallet. Scenen-med skådespelarne, med modren, . med Ophelia (Gå i klosteri,), med flöjten, monologen Vara eller icke vara, böra för dessa och andra förtjenster företrädesvis anföras. Hr Nygrens Polonius var mycket bättre än de två första gångerna. Den inbilske narren kom fullt fram, utan att göra något afbräck på den slipade finhet i det yttre, som tillhör hofmannen... Hr Nygren är nu efter all anledning den bäste Polonius. vi här haft. En önskan, hvilken likväl mången åskådare, som tillika vill vara åhörare, ännu med oss torde . hysa, är att hr N:s röst måtte medgifva en n något starkare höjning, så att ej de välsagda lorden måtte gå förlorade för en större del af 1j salongen. . re mm — ? TA AA 0 mA FRU vt PH et er t