Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

och blickar uttryckte för hvarandra, visste ej rätt säkert om de voro i himmelen eller på jorden; för stundens fröjd försvann minnet af genomgångna sorger; framtiden låg ljus och hoppfull för dem; troheten hade besegrat fruktan och tviflets alla vidrigheter. Balen var Iysande; glädjen lifvade alla. Endast -Rudolf såg allvarsam och likgiltig ut. Han dansade af skyldighet, det var tydligt för de unga damernas skarpsynta blickar. Hvarifrån härledde sig denna ovanliga tröghet i hela hans väsende? Dessa kalla intet sägande ögonkast? Denna ordfattigdom? Rudolf hade blifvit en gåta som alla ville lösa, men den ingen kunde utgrunda: Slutmeningen . blef: han är för tråkig, och den fordne gunstlingens förtjenster, som förr glänste i en prismas färgskiftningar, sjönk nu med jettesteg i skuggan; ty qvinnan kan aldrig lida den man som icke använder sina förnämsta sinnen, syn och hörsel, till det ändamål skaparen förnämligast gifvit dem, nemligen att beundfa hennes behag och Iyssna till hennes stämma; och enär hon kommit i verlden emedan det icke bar sig att mannen var allena, Så äro dessa anspråk icke heller obilliga. Rudolf förtjenade alltså att bli nedflyttad i rangrullan, der han hittills stått främst, såsom artig kavaljer. ; Klockan slog nu ett och musiken spelade upp en liflig vals. Rudolf, som icke synnerligen ärofullt bestridt värdskapet i balsalen, underrättade ungherrarne, med synbar belåtenhet, att detta var sista dansen, och gick att mottaga Adele, som han långt förut bjudit upp. Otaligt många gånger hade de T valsat tillsammans, men aldrig förr hadehon erfarit den rörelse och förvirring, som nu purprade hennes -kinder med en glödande rodTInad, då Rudolf smög sin atm kring hennes veka lif. Blygt sänkte hön sina ögon för Telden i hans blickar, En oförklarlig känsla tgjorde henne främmande för honom, som tvenne år varit hennes dagliga sällskap. Med I klappande hjerta -mirkte. Rudolf denna förI ändring i hennes fordom så-glada och obe