Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

Kongl Operan. I förgår hörde man Leonora, opera seria af Donizetti, som återupptagits efter tierårig hvila och nu gafs för fullt hus. Sjelfva operan skulle svårligen ditlockat många åhörare: Donizettis komposition är visserligen, musikaliskt betraktad, måhända den mest vårdade bland hans arbeten, men ock mindre naiv, än de operor, hvari han, utan all konsideration, fått följa sitt lifliga och lättsinniga lynnes ingifvelser. Leonora (La Favorito) ör nemligen skrifven för Paris. Den på dramatiskt intresse Och illusion temligen utblottade handlingen har utan tvifvel ock i väsendtlig mån bidragit till den köld, hvarmed denna opera hososs mottagits. Vid detta tillfälle var emellertid intresset hufvudsakligen fästadt vid den länge omtalta debuten af mll Miller, den nya kontraaltisten, som uppträdde i titelrollen. MIl Millers entrå var temligen matt: hvarken röst, sång eller aktion förmådde göra sig serdeles gällande, hvilket förhållande fortgick under större delen af de båda första akterne. Först i tredje akten, då hon hunnit mera frigöra sig från den vid sådane tillfällen vanliga rädslan, ådagalade hon hvad natur och konst gjort för henne och hvad man af henne i framtiden kunde hafva att förvänta. Man fann att naturen ganska rikligen ihågkommit henne, äfvensom att hon studerat hvarjehanda mönster; men ock, att hon ännu saknar såväl den tekniska metod, som den allmännare artistiska intelligens, hvilken, jemte förlänandet af säkra grundprinciper, sätter den unga konstnären i stånd att i praktiken skilja de underhaltiga mönstren från de goda samt att ordna sinä iakttagelser till ett sammanhängande helt. MIll Millers altstämma utmärker sig genom betydligt omfång och en i samtliga registren ren och välklingande timbre, som äfven 1 pianot bibehåller sin sonoritet; hennes föredrag röjer känsla samt ett för det dramatiska uttrycket öppet sinne, hvilket isynnerhet yttrade sig uti arian i tredje akten samt vid åtskilliga momenter i den sista. Deremot ARS SAYS SENASTE