Aftonbladet – 19 november 1853, sida 2

tyckes hennes undervisningskurs hos hr Rellstab mera afsett det fraseologiskt-deklamatoriska, än en säker metod, hvilken dock är det första och väsendtligaste: hennes tonbildning är nemligen ännu inkorrekt, äfvensom registrens sammanbindande, hvilket för en altist visserligen medför betydande svårighe-. ter. Derjemte vilja vi ock göra mll M. uppmärksam på en stundom något för hög intonation äfvensom den mindre tydliga text-artikulationen. Emellertid gjorde mll M:s lyckliga anlag, i förening med den lifliga känsla, som vid fiera momenter frambröt, en fördelaktig verkan, och stämde publiken till hennes förmån, hvaraf hon ock röme flera bevis äfvensom hon framropades efter operans slut. Då mll M. troligen kommer att engageras härstädes, är det att hoppas att hennes mnärmaste framtid måtte hufvudsakligen användas till grundliga tekniska studier, hvilka i förening med mera scenisk öfning och vana, utan tvifvel skola framdeles försäkra henne om en utmärkt plats bland våra lyriskt-sceniska artister. Rollernas öfriga besättning var densamma som förr, med undantag af Fernandos, som för första gången gafs af herr Strandberg. Detta parti tillhör dem, som måste skapas afsina framställare, och ehuru detta visserligen icke lyckades hr Strandberg, fann han dock i enskildheter förtjent bifall, t. ex. uti cavatinan 1 sista akten. För öfrigt gafs pjesen så som en opera af denna art för närvarande kan gifvas här: ej utan vård: och bemödande, men visserligen icke med den aplomb, som är oundgänglig för att gifva någon färg och fart åt det långa Hela. a