Aftonbladet – 15 november 1853, sida 1

I alla valnamndaer tor otre Kammare, UVUREL med andra ord vill säga tillsätta hela denna kammarens 2N0 ledamöter; hvartill ännu ytterligare, till följd af nyssnämnde omständighet i beträffande valsättet i städerna, skulle kom-tk ma, att de 30 medlemmar som städerna ägde utvälja till andra kammaren, skulle bestämmas af de förmögnare klasserna; De öfriga 200,000 valmännen skulle deremot få tillsätta de felande 70 ledamöterne i andra kammaren samt 24 af ledamöterne i valnämnderna till öfre kammaren, hvilket naturligtvis endast vore en chimär, rösterha det oaktadt likväl så fördelade att äfven ibland dessa en ringa minoet utaf de mest förmögna tillika med tjenstemän skulle komma att afgöra valens utgång; ty ingen lärer väl på fullt allvar vilja påstå, att den del af folket som erhölle rätt att afgifva en sextondedels röst eller något dylikt skulle ega någon möjlighet till en samhållighet, hvarigenom de kunde bestämma valen af elektorer, om de äfven skulle infinna sig å valorten, hvilket dock vore det: sannolikaste att de aldrig, åtminstone till någotj större antal, skulle göra. Den inskränkning som föreslagits för valbarhet till öfre kammaren, hvarigenom större förmögenhet eller högre rang skulle erfordras för att kunna dit inväljas, synes vara en renl orimlighet; ty om i ett samhälle händelsevis komme att inträffa, det en person med ringal eller ingen förmögenhet skulle till den gradj hafva förvärfvat sina medborgares förtroendel och aktning, att de önskade utvälja honom till ett så vigtigt kall, blir det svårt att anföra något enda skäl -hvarföre lagen skulle sådant förhindra; orsaken kan väl ej Vara, att man derigenom ville från samma kammare utestänga alla demokratiska tillsatser, ty det är ju tydligt; att om ett samhälle bestämt sig för den aldra tadikalaste :opinion, någon person alltid finnes att dertill välja utaf dem som äro tillräckligt förmögna för att vara kompetenta: . Hvad åter beträffar en annan invändning för valrättens inskränkning; den nemligen, atti dermed -åsyftats förekommande af röstköp; så synes åtminstone för vanligt sundt mennisko-t: förstånd, att det derför föreslagna sätt skulle komma att hafva en alldeles motsatt verkan, ty nog är det bra mycket lättare att på ett eller annat sätt köpa pluraliteten af10,090 dOmedel1: bart röstandes vota än af några 100,000 indi! rekt väljandes, i synnerhet om de utaf de sist-1nämnde valda elektorer skulle straxt efter sitt eget utväljande sammanträda till val af riksdagsmän. Erfarenheten bekräftar äfven denna åsigt, ty det är allmänt bekant att i Frankrike, der rösträtten de sednaste åren före 1848 var inskränkt till de aldraförmögnaste i landet, pluraliteten af den valda kammarens ledamöter var köpt af ministrarne, och att kammarens ledamöter sjelfva till en stor del hade köpt sina platser derstädes. Enahahda förhållande äger ännu rum i Englands underhus; men deremot har ingen ens påstått och ännu mindre bevisat att sådant äger rum i Nord-j amerikas Fristater och Schwcite, dor allmä valrätten är oinskränkt, eller i Norge och Danmark, hvarest den är ganska vidsträckt. Härtill kommer att de föreslagna tvenne af hvarandra fullt oberoende kamrarne skulle, om de blefve karakterskiljda, föreviga splitet emellan de olika klasserna, sämt att, om den förmögnare klassen skulle bemäktiga sig makten i båda, sådant ovilkorligen skulle i framtiden leda till en revolution. Utom ofvan uppräknade olägenheter har hvarje dylikt förslags antagande specielt i afseende å de nuvarande fyra stånden emot sig: att desamma svårligen kunna erhålla plurali-j. tet mera än i borgareståndet, ty som de be-j: Iröfva adeln dess egenskap af Rikets första! stånd och sjelfskrifvenheten, stöta de ifrån sig ej blott det gammalt konservativa partiet, utan äfven, enär de ej bibehålla adeln ens somi. särskild klass, jemväl det yngre konservative j partiet; men för att fullkomna adelns motstånd, I nöja de sig ej med borttagandet af adelns företräden, de vilja dessutom tvinga adelns pluralitet, hvilken, som man mer än väl känner, ej är synnerligen rik, att öfver sig erkänna en första klass, bestående af de förmögnaste medlemmarne af de öfriga samhällsklasserna, samt att sjelf åtnöja sig med att tillhöra den andra, tredje eller möjligen i vissa fall en ännu lägre klass; att ett sådant utbyte af roler skulle smickra egenkärleken hös en mängd medlemmar af det liberalt konservativa partiet, betviflas icke, men deremot är det svårt! att fatta huru någon af dess mera tänkande ledamöter kan hysa någon föshoppning att adelsståndets -pluralitet någonsin skall -godvilligt derpå ingå, och genom hvad medel den skulle dertill tvingas blir nästan lika obegripligt; ty under en lugnare tidpunkt skall regeringen säkerligen ej derför använda den kraftansträngning som dertill komme att erfordras, och under en oroligare period, kunde adeln med allt lugn afslå ett förslag, hvars enda syfte tycktes vara att förvandla det nuvarande aristokratiskt-byråkratiska representationssättet till ett byråkratiskt-plutokratiskt. Inom presteståndet skall ett dylikt förslag ej erhålla större förhoppning att blifva antaget; ty huru långt äfven ett förslag med samfällda: val går i eftergifter för prelaterna, kan det dock omöjligen låta dem qvarstå såsom en särskild kast och det är just detta de åstunda. Presteståndets ledare förutse nemligen ganska väl, att om de förenas med andra samhällsklasser, dessa genast skola inse detprestens rätta kall icke är den politiska tribunen, och att de sålunda skola förlora den andel de nu besitta inom represeritationen. Förutsatt likväl att förslaget genom någon outredd naturkraft blefve antaget utaf adeln och presteståndet samt såsom troligt vore äfven af borgareståndet, så skulle dock alltid återstå att dertill vinna Bondeståndets samtycke, och det: blir verkeligen ej lätt att inse oenom hvad medel detta stånd skulle tvingas AA hh um —-— us VA AR —nn AA EEE a tr AA AA AR (MM ee OA,