Aftonbladet – 8 november 1853, sida 1

gorande vederlaggning ai prestestandets namnde protest. Allt detta hindrar emellertid icke den ofvannämnde artikelförfattaren, att söka inbilla sina. läsare, att de ifrågavarande åtgärderne hindras af presteståndets privilegier likasom det icke hindrade talemännen uti de tvenne förnämligare riksstånden vid 1847— 1848 årens riksdag att, under åberopande af samma privilegier, vägra proposition för frågans afgörande uti förstärkt statsutskott. Man skall då sannerligen tro, att allt hvad i denna för fäderneslandet vigtige fråga under den förflutna tiden passerat, är helt och hållet nedgräfdt i glömskan och att ingen skulle bry sig om att utreda rätta halten af sådana belysniogar, som de nämnde ministeriella artiklarne innehålla. Äfven det förslag, som vid sednaste riksdag framställdes, afsåg att, tvärtemot den tillförene af konung och ständer antagna grundsatsen, indelningarne skulle bibehållas både för löntagare och de tleste inrättningar. För att icke alltför mycket stöta de skattdragande för hufvudet, då deras förhoppningar på ränteförenklingen tillintetgjordes, föreslogs likväl då, att räntetagarnes uppsägningsrätt skulle upphöra och räntorne få. lösas efter 10 års medelpris, utan forsellön, hvilken sednare skulle af staten godtgöras. Detta förslag blef äfven antaget af ständerna, hvilka derjemte, i enlighet med konungens proposition, åriksgäldskontoret anvisade nödige medel för forsellönens ersättande. Sålunda hade åtminstone den lättnad, som på nämnde sätt kunnat vinnas, bordt komma de skattdragande till godo. Men äfven detta hopp har blifvit sviket, enär beslutet ännu icke blifvit bragt till verkstöllighet. Följden deraf har blifvit, att de skattdragande, som genom rikets ständers, i enlighet med en konurgens proposition, vid sednaste riksdagen fattade beslut, varit försäkrade att få lösa både hemmansräntor och tiondespanmål efter 10 års medelpris utan forsellön, hittills nödgats och än vidare blifva tvungna att erlägga lösen efter de höga priser, som de sednaste åren varit och under innevarande år i ännu högre grad blifva gällande, hvarförutan de derjemte betungats med den forsellön, som bordt vara upphörd. Den uppoffring, som de skattdragande sålunda vidkännas, kan naturligtvis icke -till siffran bestämmas; men att den är högst betydlig inses lätt. Ensamt forsellönen, till hvars godtgörande anslag på riksgäldskontoret varit anvisadt, är beräknad till 60,000 rdr bko årligen. Men då frågan betraktas ur konstitutionell synpunkt, får den ännu större betydelse. Om en konungens proposition af representationen antages, så är, genom de båda statsmakternes sammanstämmande beslut, örendet lagligen afgjordt. Det kan då endast återstå, att i behörig ordning bringa beslutet till verkställighet. Vi äro ock fullt förvissade, att om detta tydliga och klara förhållande blifvit framstäldt för konungen, han ingalunda vägrat att, genom utfärdandet af nödig författning, bereda de skattdragande åtnjutandet af den lättnad och eftergift, gom han sjelf för dem föreslagit. Att detta ej skett, mäste således ofelbart läggas rådgifvarne till last på ett eller annat sätt. Någon annan förklaringsgrund anse vi oss icke kunna eller böra antaga. en de, som beredt ett dylikt resultat, hade likväl bordt ihågkomma, att det gällde helgden af konungens redan förut fattade beslut och uppfyllandet af hvad den mest betryckta delen af landets jordbrukare egt rätt att i följd deraf förvänta. Sv. Tidningen och dess insändare, äfvensom 1 främsta rummet den förr omnämnde artikelförfattaren, hafva väl sökt att rentvå ministeren äfven härför; men vi förmoda att detta icke skall låta sig göra inför någon som kan och vill bedöma sakens rätta sammanhang, Artikelförfattaren, som i denna sak torde få betraktas såsom hufvudpersonen, tyckes finna det vara märkvärdigt att Aftonbladet, på samma gång som det ordat om nödvändigheten att förvandla alla räntor till penningar, tillika påyrkat uppgörandet af de beslutade dubbla markegångarne och att ett medelpris nu genast beräknas för alla räntepersedlarne. Vi bekänna deremot, att vi icke finna sådant i ringaste måtto hvarken märkvärdigt eller orätt. I första afseendet angår striden endast sättet för ränteförenklingen, som ännu icke är slutligen afgjordt,Ehvarföre ock intet hinder möter att jemka eller till och med rent vtaf förändra de vid sednaste riksdagen ifrågakomne grunderne, om sådant finnes behöfligt och lämpligt. I det sednare åter är frågan om verkställighet af ett redan fattadt beslut, som ingalunda beror af ränteförenklingen, ty huru den utfaller måste, i afbidan å besluten derom, lösen utgå efter markegång. För den händelse att densamma skulle verkställas efter vär önskan, eller medelst förvandling tillj penningeränta, behagar väl artikelförfattareni. förklara att markegångar för persedlar ickel: vidare ifrågakomma; men äfven detta visar huru litet denne författare verkligen har reda på kameralväsendet. Vi för vår del våga tro, i att markegångssättning ändock blifver nödigi både för tionde och i en mängd andra afse-1 enden, hvarom författaren kan få upplysning fall han skulle vilja taga kännedom om cen markegångstaxa, som tyckes vara för honomi: något främmande. Skilnaden är endast att! antalet titlar i taxan i nämnde fall blefve nåsot mindre. Artikelförfattaren ordar vidarel om den stora svårigheten att, innan ränte-J: örenklingen föregått, tillänipa stadgarne om ett medelpris. — Antingen är han serdeles okunnig i hvad som angär utförandet af cen så simpel sak, hvilket vi visst icke, att döna af mycket annat, anse otroligt, eller ock itar han bra mycket på sina läsares godtrosenhet; Vi äro inga kameralister ex profes0; men så mycket begripa vi ändock, att: let är en serdeles enkel sak att, äfven medils ruvarande markegångssättning, uträkna melelpriset för en viss förfluten tidrymd, ceme-jt lan dark ll al fördrag Mera än Ett cgamman dun