Aftonbladet – 8 november 1853, sida 1

VV J OA Sv op GlIIAL HALLE ILILCT HNANS argumentation skulle det åberopade vilkoret afse, att det nu ifrågavarande beslutet om Tuppsägningsrättens och forsellönens upphörande samt lösen efter medelpris, ej skulle tillämpas förr än ränteförenklingen blifvt slatligen argjord. Nu är emellertid rätta och sanna förhållandet, att berörde vilkor, efter hvad Jock ordalydelsen af det i artikeln citerade beslutet tydligen innehåller, gällde ,utskottets ptillstyrkanden och förslag, såsom ett oskiljaktigt helt, så att en punkt ej kunde från den andra lösryckas, utan att i följd, deraf ståndets lemnade bifall till öfriga delar förföll. — Utskottets förslag innehöll dock, i fråga om ränteförenklingen, icke annat än bifall till konungens proposition , eller att vissa grunder för ränteförenklingen skulle -antagas ,, hvarefter konungen ville till nästa riksdag inkomma med ny proposition i afseende å utförandet. Någon verkställighet af nämnde förenkling, förr än efter nästa riksdag, var säledes aldrig afsedd, än mindre beslutad. I öfriga delär var det deremot, så I mycket tydligare, både konungens och ständernes mening, att beslutet genast, eller utan afbidan å ränteförenklingen, skulle bringas till verkställighet, som erforderligt anslag till forsellönens godtgörande både begärdes och af ständerne anvisades, hvilket naturligtvis, i motsatt fall, icke kommit i fråga. Det är Tdessutom påtagligt, att om adeln och presteståndets åberopade vilkor varit afvikande ifrån de öfriga ståndens beslut, hade ständernes skrifvelse icke kunnat på ett deremot stridande sätt expedieras. Man tyckes äfven hafva kommit till insigt deraf, att den anmärkta underlåtenheten icke kan på sådant sätt försvaras, ty på sista tiden har, å våra motståndares sida, tillgripits den utvägen, att, såsom hinder för verkställigheten, anföra, att beräkningen efter medelpris ej skulle kunna tllämpas förr än räntepersedlarne blifvit förenklade, och markegångssättning efter nya metoden införd. Äfven den manövern lärer dock svårligen kunna lyckas bättre än de förra. Vi hafva nemligen redan i det föregående visat, huru or mligt det är att påstå, att lösen efter medelpris ej kan tillämpas äfven med nuvarande räntepersedlar. Ått för införandet af denna förändring afbda att markegångssättning efter nya metoden dessför.nnan blifvit verkställd är lika litet nödvändigt, då den under förflutna tiden i laga ordning tillkomne markegång både kan och bör ingå 1 medelberäktgingen. Det kan väl icke heller, om än lusten dertill ej saknas, på allvar ifrågasättas, att med nämnde förändrings verkställande skulle anstå, intill dess markegångssättning efter nämnde metod redan i tio år fortgått? Om sådant varit meningen, hade det väl äfven bordt på något sätt antydas i Iden kongl. propositionen, och då hade det ännu mindre kunnat komma i fråga att vid förra riksdagen begära anslag till forsellön. Vi förmoda ock att regeringen sjelf aldrig tänkt på en dylik tolkning. Om ock förändringen i markegångssättningen anses böra. vidtaga samtidigt med den i afseende å räntornes lösande, hvilket vi visst icke vilja bestrida, ehuru det ingalunda är nödvändigt för att kunna verkställa den sednare, så har det ju endast berott af regeringen att bringa dem båda till utförande. Ten omständigheten duger således icke att skylla på. d Denna öfversigt torde, ehuru kort i en så vidlyftig fråga, men som vi hoppas tillika lättfattlig, öfvertyga en: lvar som vill se huru saken rätteligen förhåller sig, att de liberale, hvilka yrka ett snart slut och en någorlunda rationell behandling af denna sak icke grunda sig på lösa hugskott, eller utgå från några upplösande theorier, utan tvertom hafva att stödja sig ej mindre på ett i halft annat sekel insedt behof och ett lika länge erkändt rättsanspråk å de skattskyldiges sida, än på föregående till och med såsom ganska konservativa ansedda regeringars vid flere tillfällen yttrade åsigter och vidtagne åtgärder, samt deras och Rikets Ständers vid åtskilliga riksdagar fattade beslut. Han skall vidare förvissa sig om, att hvad som här af de skattskyldige fordras innebär endast återställande till någon obetydlig del af ett i framfarna tider stördt jemvigtsförhållande; att det på det hela gagnar både det allmänna och alla deri intresserade individer, samt länder endast de löntagare till skada som beräkna att genom varnprisernes successiva stegring, bereda sig ökade inkomster på de skattdragandes bekostnad; att det skulle befordra reda, enkelhet och ordning i det nu så mycket invecklade skatteväsendet; att den preliminära verkställigheten af konungens och rikets ständers beslut angående det ömsesidiga upphörandet af uppsägningsrätten, utgör en högst enkel och lätt messyr, hvarmed dröjsmålet icke ur någon synpunkt kan ursäktas med de af den konservativa tidingens ninisteriella författare deremot uppkastade undflykter och invändingar vare sig angående bebeslutets oskiljaktiga samband med sjelfva räntepersedelförvandlingen, eller de svårigheter som förmenas möta vid verkställigheten då den skall ske oberoende af en sådan förvandling, samt slutligen att ett sådant dröjsmål innefattar ett så väsendtligt konstitutionelt brott, att dess beifrande emot den: eller dem som vederbör, af Constitutions-utskottet vid den instandande riksdagen, icke lärer kunna undvikas. W. F. D. linugstgnskirenn obs På regeringens pröfning beror för närvarande en af nödhjelpskommitten väckt fråga, att få på allmänna barnhuset inlösabarn öfver sex år som genom kolerafarsoten blifvit fadefoch moderlösa eller förlorat endera af föräldrarne, utan att den efterlefvande sjelf kan vårda dem. Sedan nämnde kommitte, under förmälan att antalet af de barn hvilka genom farsoten biifvit värnlösa, enligt från församlingarnes oördningsnämnder afgifna förteckningar, vore