Aftonbladet – 3 november 1853, sida 2

nast, troligen till sin. destinationsort Adolfsberg, en half mil utom södertull. Ännu nägon tid förgick innan karantänsbefälhafvaren behagade gifva tillåtelse för återstående-passagerares landstigning, då slutligen undertecknad jemte förutnjmnde piga fingo plats uti ett äkdon och inspektor W. uti ett annat. Vermländningarne färdades en del åkande: en dal gående. På detta sätt passerade vi samtlige som ej hade nägon skjuts i oss till mötes, en läng karavan, under bevakning, ge-1 nom staden. Anlände till tullen fingo vi ännu en god i tid vänta på förpassning, då jag jemte pigan blefvo förpassade till karantänsplatsen Eriksberg, en half mil utom södertull, och vermländningarne lemnade åt sitt öde, sedan tullbommen för dem blifvit öppnad. Inspektor W. reste åt norra tullen ). : Framkommen kl. 4 e. m. till Eriksbergs karantänsplats (jag äkte under tiden förbi min destinationsort Ånsta) emottogs jag af karantänsbefälhafvaren — en gammal militär med långt hvitt skägg och martialiskt I utseende — hvilken yttrade sin förvåning öfver att jag blifvit förpassad till Eriksberg, då sundhetsnämnden väl visste att alla platser der voro upptagna, och tillade att jag fick förskaffa mig plats på kringliggande ställen. Vid min begäran att få vistas vid Änsta yttrade han, det ingen kunde vägra mig detta, helst karantänen blott vore för de personer som komme att uppehålla sig i sjelfva staden; men ville först sända bud till Örebro för att rådfråga sundhetsnämnden härom, till undvikande af olägenhet eller tilltal frän deras sida. I hopp att min önskan icke kunde vägras bad han mig stiga in uti det enda rum som fanns ledigt och i hvilket karantänsbesökandes saker voro, inlagda, för att der afvakta sundhetsnämndens utlåtande, till hvilken han genast skref, med uttryckligt tillägg, att jag blott önskade vistas vid Ånsta för att återvända nästa söndagsmorgon till ängfartyget och med detta till min hemort. Derjemte bifogade jag mitt sundhetspass äfvensom en skriftlig anhållan, det sundhetsnämnden täcktes bereda mig tillfälle till blott nägra timmars samtal i affärer med tit. J., arrendator af Ånsta, samt att få återvända till ängfartyget, och att jag ingalunda tänkte uppehälla mig i sjelfva staden. ; s Detta allt oaktadt kom slutligen, kl. 9 på aftonen, svar från sundhetsnämnden till karantänsbefälbafvaren, hvaruti Han älades: att genast förvisa mig från karantänsplatsen och till Örebro stad, för att der undergå 10 dagars karantän, emedan jag komme att uppehälla mig i staden (2). Huru sundhetsnämnden så orätt kunde tyda såväl karantänsbefälhafvarens som min skrifvelse är oförklarligt, då den befallde mig att med eller mot min vilja begifva mig till staden. Som det emellertid redan var sent och regnigt väder samt dessusom icke skjuts:fanns att tillgå, sedan min skjutskarl ätervändt, fick jag, tack vare den hederlige karantänsbefälhafvaren, tillåtelse af honom att qvarstanna till följande morgon, då han sökte, så godt sig göra lät, logera mig öfver natten. Morgonen derpå eller lördågen gaf mig karantänsbefälhafvaren, som insåg sundhetsnämndens konfusion, på eget bevåg intyg att jag hade rättighet vistas vid Änsta till söndagsmorgon — och så dokumenterad begaf jag mig till fots till nämnde ställe; men som arrendatorn derstädes ej heller vägade hysa mig öfver natten, knappast låta mig ingå i sina rum, — ej af fruktan för kolerasmitta, men för sundhetsnämndens i Örebro stadgade böter, och den spärrning som Änsta derigenom kunde blifva underkastad ochförnämligast för obehaget att troligen få skyldra i Örebro tidningar, om han herbergerat en från kolerasmittad ort kommande Person, så hade jag ingen annan utväg än att på aftonen begifva mig till ängfartyget för att finna tak öfver hufvudet till natten, efter att sent omsider med tit. J:s tillhjelp lyckats anskaffa mig skjuts. Å För att kunna komma äter genom södra tullen till ångfartygsplatsen Sehebäck, gaf mig tit.J. ettskriftligt bevis af lydelse: det jag, kommande frän karantänsplatsen Eriksberg, varit hos honom några timmar för affärer; och som han icke vägade hysa mig öfver hatten eller i sina rum, anhöll han det jag fritt och obehindradt finge passera genom tullen till Schebäck för att resa till Stockholm med ångfartyget. .— Derjemte bad mig tit. J. att i Stockholm beställa sig ett större spegelglas, och upptecknade på en annan papperslapp, af ungefär lika storlek med beviset, ) blott följande örd mig till minnes: Beställes ett spegelglas 18 tum bredt och 36 tum högt., Såväl beviset som spegelglasbeställningen nedlade jag i min plånbok; men erinrande mig attjag borde lägga beviset på en mera åtkomlig plats för att slippa öppna min plånbok i mörkret vid tullen, nedlade jag derföre det papper, som jag trodde vara beviset, i-en lätt tillgänglig ficka af mina kläder, men gjorde af misstag en förvexling af papperslapparne, så att spegelglasreqvisitionen i stället för beviset lades i nämnde Becka. Framkommen i mörkret öeh regnet till bommen, tillspordes jag genast med barsk röst: Hvarifrån komrmer herrn? Jag svarade: Frän Eriksbergs karantänsplats! Rär är beviset! men var god lät mig äterfå detsamma i händelse nägot hinder kan inträfta i äfton vid Schebäck!, svar: Straxt! med dessa ord insprang personen uti en inom bommen befintlig byggnad och äterkom äfven på ögonblicket, återlemnade papperet och — öppnade . bommen under utrop: nvar så god och passera. — I Jag nedlade åter min papperslapp i samma ficka hvarifrån jag uttagit den och reste med min skjutskarl utan bevakning ned till Schebäck. : ; Dit anländ hade fartyget, som legat vid bryggan . för inlastning af fraktgods, redan lagt ut i ån tillj der anvisad karantänsplats. Jag sökte då anskaffa! mig en båt, men öfverallt svarades mig att det vore j för sent. . Slutligen visades jag till karantänsbefälhafvaren vid Schebäck. Inkommen till hönom beklagade jag mitt bryderi och framlemnade min spegelglasregvisition; men som han icke var så skumögd som bevakningen vid södertull, utropade, han: hvad i är detta för smörja! — Dä först insåg jag fat mitt . misstag, öppnade mina kläder och uttog ur plänbo-j ken det rätta beviset. Sä väl-karantänsbefälhafvaren som jag förvånades öfver vaksamheten vid tullen, l: och han ville ej tro detjag fått passera, (ätminstone. utan bevakning). Nämde befälhafvare yttrade till en början äfven att jag ej kunde utkomma till fartyget, då jag ejl passat på tiden för. dess lastning, utan . finge vänta l. tills det morgonen. derpå skulle. lägga till för intagning af passagerare; men då ej heller plats fanns . vid Skebäck öfver natten, sökte jag öfvertyga honom om omöjligheten för mig att ligga på gatan; och inseende detta skaffade han: rhig en karl med tillsäselse att gå till skepparen: — (jag mins ej namnet), för att lossa. en båt, — Jag trodde då. att mitt bryleri tagit slut, betalteoch afskedade min skjuts. Nedkommen tlli skepparen svarades: Jag har inte med L. att göra, en sådan som handterar folk ått det är bäde synd och skam — vi få ligga i karantän) hela långa tiderna; och ingen bryr sig om antingen vi frysa eller svälta ihjäl; -och jag lemnar ingen bät at till ängfartyget i natt i detta regn och mörker., På. detta sätt fick jag med min cicerone i det svar-. jaste mörker och hellregn, i smutseri ner vid Skebäck vandra från kontor till kontor, stötande mig i mörk. ret mot: vedhögar, plankor, stenstolpar och ålla möjiga impedimenter, tills det slutligen lyckades mig på ). Besynnerligt att de skjutsande. som sutö bredvid