Aftonbladet – 2 november 1853, sida 1

dömd att qvarstadna här, skall jag icke klaga högt — jag skall vandra denna pligtens kretsgång på samma sätt som ett osjäligt djur kringför ett qvarnhjul: men mitt hjerta skall gnaga sig sjelft, och ni skall snart på min minnesvård rista den arme poetens grafskrift som .ni berättade oss om, denne poet, hvars verkliga sjukdom var törsten efter ära: Här hvilar en man hvars namn var ristadt i vatten., Jag hade intet svar; denna smittsamma ärelystnad kom. blodet i mina egna ådror att flyta varmare och mitt hjerta att klappa med oroligare slag. Midt under dessa herdescener, och under månans lugna sken iden Nya Verlden, gjorde den Gamla Verlden för en stund sina anspråk på sin son gällande äfven hos mig, den sträfve buskmannen. Men den så outsägligt tunna, och dock såsom ett stillande läkemedel mildt verkande luften återställde mig emedlertid, efter hand som vi redo framåt, till den fridfulla naturen. Vi fingo nu sigte på hjordarne, der de i snöhvita flockar sofvo under stjernorna; hör, gårdshundens välkomsthelsning; se, hur ljuset glimmar i fjerran genom dörrspringant Och vid det jag stannar, säger jag högt. Nej, det ligger mer ära uti att lägga dessa. de första grundvalarne till en mäktig stat, fastän inga trumpeter skalla vid vår seger — fastän ingen lager skall skugga vår graf — än att, för befordrandet af värt slägtes fortskridande, gå framåt öfver brinnande städer och hekatomber af menniskor ! Jag vände mig om för att förnimma Vivians svar; men medan jag talade, hade hån sprängt ifrån min sida, och jag såg honom för lösa tyglar jaga fram på gräsmattan, genom månljuset. . TI Kar. Veckor och månader förflöto och svaren på Vivians bref kommo slutligen: jag anade allt för väl deras innehåll. Jag visste att min