Aftonbladet – 30 september 1853, sida 2

junderverk och riddareäfventyr, hade qvarlemnat länge dolda frön — frön som aldrig torde ba skjutit upp ofvan ytan, om icke min barndom blifvit så tidigt bragt under brännspegeln och in i det starka drifbuset, Londonverlden. Der, äfven bland böcker och studier, — frambröt liflig iakttagelse och djerf ärelystnad från Iromanens mörka blad — detta den poetiska ungdomens ofruktbara löfverk ! Och der hade passionen, som är en revolution i alla den individuella menniskans elementer, uppkallat till lif ett nytt stadium af stormig och häftig tillvaro, utur de gamla vanor och konventioa: lla former den hade förborgat, — aska som antyder hvar elden har varit. Vare det långt ifråa mig, liksom från hvarje sinne med nägon manlighet, att söka väcka intresse genom att länge uppehålla mig vid sträfvandet emot en obetänksam och otillbörlig böjelse, som det var min pligt att besegra; men all sådan kärlek är, såsom jag förut antydt, en förfärlig oordningsstiftare: Der en gång dessa elfvor dansa, der aldrig något gräs mer grer. Att återinträda i barndomen, att med ödmjuk läraktighet genomvandra dess ordnade rutzin, — huru hårdt jag både funnit detta återvändande till universitetets klosterartade enformighet! Minh kärlek till min far och min undergifvenhet för hans vilja hade dock gifvit något If åt föremål som eljest väckte rain afsmak; men nu, då mitt återvändande till univereitetet skulle vara förenadt med bestämda umbäranden för de hemmavarande, blef denaa tanke mig ytterst förhatlig och vämjelig, Under förevändning att jag vid anställda prof funnit mig ännu icke vara tillräckligt förbes redd för att göra heder åf min far: namn, hade jeg lätt erhöllit tilistånd att försumma den instundande universitetsterminen och hemma fullfölja mina studier. Detta gaf mig tid att förbereda mina planer och väcka deltigande — ja buru skall jag någotisin kunna väcka deltagande för mina äfventyrliga förslager hos dem som jag har för afsigt att öfvergifva? Det är hårdt, mycket hårdt, att