Aftonbladet – 23 september 1853, sida 2

Hmls sade Squills — jag misstänker de är en förfärligt sund trakt den derl! Ja, den har detta missöde, rar Squills: men med er tillbjelp,, sade min onkel listigt. kan utan tvifvel en stor förändring till de bättre i detta hänseende tillvägabringas. Mr Squills stod i begrepp att svara, då ping — pang — ping — pang! der hördes ett så häftigt, otåligt, hemmastadt alarm pi stora porten att vi alla sprutto till och såg öfverraskade på hvarandra. Hvem kunde def väl vara? Vi höllos icke länge i ovisshet; ty i nästa ögonblick skallade genom förstugan onkel Jacks röst, hvilken alltid var klar och tydlig; och vi stirrade ännu på hvarandra dö mr Tibbets, med en splitter ny ytterhalsduk om halsen och iklädd en synnerligen beqväm öfverrock — aft bästa dubbla sgaxiska kläde, likaledes ny — steg in i rummet, medförande en be:ydlig mängd kall luft, som han hastade att upptina, först i min fars armar och derefter i min mors. Han sprängde derpå an emot kaptenen, som förskansade sig bakom reservbordet med ett sHm! Mr -— Sir — Jack — bm, hm! Då det raisslyckades der, gned mr Tibbets af sin öfverrocks återstående Bm emot er ödmjuke tjenare, klappade Squills föriroligt i ryggen och begaf sig derpå åstad att intaga sin favoritplats framför elden. ,Jag öfverraskade er, icke sannt?, sade onkel Jack, i det han kröp ur sitt ytterskal framför eldbrasan. Men nej — jag öfverraskade er icke; ni borde ha känt Jacks bjerta: du åtminstone, Anstin Caxton, som känner allting — du borde ha insett att det öfverfödade af de ömmaste och mest broderliga rörelser; att jag, en gång befriad från det fördömda bysäitningshäktet (ni bar icke någon föreställning om hurudant ställe det är, sir), icke skulle gifva mig någon ro hvafken natt eller dag förrän jag hade flugit hit — bit till detta kära familjebo — jag stackars särade dufva !s tillade onkel Jack högtidligt och drog