Aftonbladet – 23 september 1853, sida 2

af båda statsmakternas beslut, måste derafj också blifva en följd, att representationen förl: tsin del jemväl kommer att tillvälla sig en dylik makt, ty eljest skulle representationen blifvah ailtför mycket lidande på den nya styrelse!och lagstifiningsmetoden. Väl är det sannt. bh jatt representationen icke utfördar lagarne förl ; verkställighet och icke heller i allmänhet vidtager verkställighetsåtgärder; men så längel i banken och riksgäldskontoret stå under stänidernas omedelbara befallningar kunna äfven ; ständerna vid åtskilliga tillfällen, genom föreiskrifter till dessa verk, hindra utförandet af I beslut som ständerna fattat jemväl ter proI positioner från regeringen. Om tt. ex. ständerna, då de år 1848 bifallit att två millioner skulle ställas till regeringens disposition för ide krigerustningar som gjordes i ändamål att, såsom det sades, skydda den skandinavi ks nordens oberoende af eröfringslystna grannar söderut, efter beslutets fattande kommit till den åzsigt att det varit bäst om detta beslut icke sattes i verkställighet, så hade de ju kunnat, enligt den numera utbildade konservativa basculeteorien, underlåta att gifva riksgäldskontoret befallning om medlens anskaffande och utbetalande till regeringen, eller om er sådan befallning varit gifven, skynda att återtaga den samt förbjuda riksgäldskontoret ati utgifva beloppet. Månne regeringen då hade kunnat bekomma de äskade och bifallna millionerna? Vi tro att det icke på laglig väg varit möjligt. Den hade fått finna sig deri att ständerna kommit på andra tankar. Detta exempel torde vara tillräckligt för att upplysa dem som vilja förbehålla regeringen att hindra verkställighet af båda statsmakternas beslut, att om ett sådant förfarande vinner någon praktisk utbildning, kunna ständerna äfven använda det och sannolikt skola de, under sådana förhållanden, alltid iakttaga den nödiga försigtigheten att uppskjuta med föreskrifterna till banken och riksgäldskontoret om medels utbetalande åt styrelsen till sista dagarne af riksdagen, för att under tiden se, huruvida regeringen verkligen vill till verkställighet befordra de af statsmakterna fattade besluten, samt för att, i fall det visade sig någon tredska i detta hänseende, då å sin sida hindra de beviljade summornas utgående från banken och riksgäldskontoret. Hvariill ett sådant system slutligen leder, är emellertid lätt att förutse. Det införer anarki mellan statsmakterna och måste till sina följder blifva lika litet konservatift som det är det i sjelfva principen, och alla af partiyra icke förblindade måste derföre förkasta det såsom ett politiskt vanvett. Då konungen antagit ett förslag som ständerna afgifvit, eller dessa lemnat samtycke till ett af konungen afgifvit, så måste, enligt hvarje förnuftig slutkonst, saken väl dermed anses vara afgjord, och då den är afgjord måste den ovilkorligen äfven befordras till verkställighet. Statsmakternas ömsesidiga samtycke skall väl anses lika bindande som enskilda personers bifall till ett aftal. Då det är afslutadt tår det ieke af ena parten godtyckligt rubbas eller till verkställigheten hindras. Enahanda är förhållandet med båda statsmakternas gemensamt beramade beslut. Hedern bjuder ju redan enskilda att icke rygga sitt ord. Månne det icke också skulle få finnas någon dylik heder på det politiska området? Huru man än betraktar saken, kunna vi således ej medgifva att det nu så upphöjda bagculesystemet skall få en sådan utsträckt tillämpning, som den konservativa tidningen fordrar såsom rättighet för styrelsen. Det är a0og beklagligt att den i frågor, som endast bero af dess eget godtfinnande och till hvilka icke representationens samtycke ovilkorligen fordras, kan komma att den ena dagen ogiila hvad den några dagar förut godkänt. Då gådant gäller knappar i uniformsrockar, passepoilernag bredd, eller andra dylika vigtiga ting, kan det väl få passera, ehuru äfven här omvexlingarne medföra onödig kostnad; men 1då systemet på enahanda sätt griper in i mera lallmänna vigtiga frågor, som verka på hela folkets verksamhet, ekonomiska ställning; 0. ls. v., samt den ena dagen styrer kosan ivwester och den andra åter rakt i öster, medför Idetta ovedersägligen de största olägenheter för riksskeppets lyckliga framförande till säker Ihamn, Att vilja utsträcka dessa omvexlingar ljemväl till de ärenden, hvari ständernas besiut ovilkorligen fordras, och det sedan deras beslut redan blifvit i enlighet med regeringens förslager fattadt och regeringen meddeladt, antyder på en godtycklighet och nyckfullhet. som gränsa verkligen till det otroliga. Aldraminst bör rean kunna påstå att nägot dylikt kan hos oss ega rum i beskattningsfrågor, som enligt grundlagen, bero af ständernas och licke af styrelsens pröfning, och till dessa frågor räkna vi, oaktadt alla Svenska Tidningens invändningar, frågan om räntornas och tiondens erläggande efter medelmarkegångspris med forseliönens öfverflyttande på den ailmänna budgetten. Om nämnde tidnings här ofvan omnämnda försök att bemantla regeringens uraktlåtenhet att till verkställighet befordra statsmakternes omförmälda beslut dermed, att regeringen kunIde återtaga sina ord, ändra åsigt samt äfven i detta ärende slingra sig från alltsammans genom det välkända basculesystemets användande, enligt vår oförgripliga mening är helt I och hållet misslyckadt och snarare förvärrar än förbättrar den dåliga saken, så har samma tidning icke heller varit serdeles lyckligare, då den velat hemta ett stöd för regeringens handlingssätt deri, att frågan har, såsom S.