Aftonbladet – 14 september 1853, sida 3

själfullhet i blick och sätt; utan fetma, men med lagom fylliga kinder, dragen fina och väl tecknade för att återgifva uttrycken af sorg, glädje, ömhet, fara och medlidandex. Med en rikt begäfvad själ, varmt hjerta, outtröttlig flit och passionerad kärlek för sin konst, egde hon allt som fordrades för att blifva idealet för en tragisk skådespelerska, ett ideal som, före henne, icke torde bafva funnits i sådan fullkomlighet. M:lle Duclos var blott en representant af den deklamatorizka skolan; och om m:lleg Desmsares och Champmesl också hade sköna och beundransvärda partier, är det dock otvifvelaktigt att de icke egde den omfattande fulländning som m:lle Le Couvreur. När hon framträdde, hade hon intet annat mönster att följa än sin naturliga smak, ech hon skapade sig ett mönster. I alla tider hafva inom de olika kKonstgrenarna, och i synnerhet inom skådespelarekonsten, tvenne manår framstått, den officiella zkolans (Conservatorium eller Academien) och de sjelfständiga talangernag; det deklamerande aller halfsjungande manåret, och det talande. Vi finna dessa båda skolor i motsats och i strid med hvarandra redan vid vår teaters appkomst, Molieres trupp i kamp med truppen i botel de Bourgogne. Må man erinre sig sEtt impromptu i Versailles,, i hvilket stycke denna konflikt är ypperligt tecknad. Moliere vill att man äfven i tragedien skall tala naturligt, menskligt; svårigheten består i att förena fulländad värdighet och ädelbet med denna asturlighet, som i närvarande fall måste blifva en omsorgsfullt instuderad och fullt medveten asturlighet. Moliere för sin del hade blott en medelmåttig framgång i tragiska roller, för hvilka naturen icke hade ämnat honom, Hans lärjunge Baron, bildad uteslutande i hans skola, höll orubbligt fast vid sin mästares sats. M:lle Le Couvreur hade sett Baron, då han, nu mera gammal men alltid lika förträflig, åter beträdde teatern år 1720; mer non hade icke väntat derpå, för att efter sitt sätt bringa Molieres läror i utöfning och för stt hos sig förena den fulländade tragiska skidespelerskans på en gång sublima, rörande och naturliga egenskaper. Man berättar att vid hennes debut i Pöriz hade, midt under de stormande bifallsrop hor uppväckte, en enda roan, fördjupad i ett hörn af sin loge, och otillgänglig för den allmänna entusiagmen, ingkränkt sig till att eroellanit och vid några få ställen yttrar Det der var rätt bra!s dermed likasom antydande, att dei 5friga icke var det. Man utpekades honom för skådespelerskan, som önskade lära känna detta obändiga original, hvarföre hon gevom en förtjusande biljett inbjöd honom att divera mellan fyra ögon med henne. Mannen var Du Marsais, den filosofiske gramimaiikern, en okonstlad man, föga hemmastadd i salongslifvets mysterier, rättfram i sitt sätt och afer omutlig rättrådighet. Ionan de satte krig tll bords, bad han mille Le Coauvreur recitera sågra stycken, återföll, medan han afhörde senne, i sin vanliga tystnad och tillbakadrazenhet samt lät endast två eller tre gånger höra mitt: ,Det der var rätt bra!s Tiiitrågaå om grunderna för hans omdöme, gjorde han iagen svårighet vid att omtala dem, och en lång vänskap följde derpå, hvarunder den blygsamme filosofen icke gparade på gode råd, de der alltid gingo ut på sanning, naturlighet och egentlighet i uttrycket. Han fordrade, att man endast skulle gifva orden den vigt, gom betingades af deras stöllning i meningen. Sädana råd funno i mille Le Couvreura sunda uppfattning en tacksam jordmär att siå rot uti och bära frukt. Denna Du Marsais roil i förhålende ti Adrienne Le Couvreur utgör dan ena hy! af den som författerne till den nyli agna pjesen tilldelat Michonr orer mig till roinnes, st den 1 20 irsök tll teckning af rak iska talang och uppfinning ir för mig en anledning att i närvar: als icke i förväg orda något derom cbonrets roll i pjesen är dubbel: hen 1 gäng den trogne, uppriktige och ov fvaren — hvilket i och hängifven re, och denna r e Le Couvreur n annan bland bena Mile Le Couvre örgta ung aft många tillbedjare; bland hvilka dettorde vara skäl att nömna en eller annan, t. ex. Voitaire. När denne för Thieriot uppläsrte år som harmen öfver det sött, hvarpi d: stora skådespelerskan begrafd s, hade ailocka: honom, tillägger han att denna harm, något för liflig måbända, är bursäkilig hos en man saom varit hennes beundrare, hennes vän och älskare, och som — utora allt detta — är 2kalds. Se här hvad man har sig med visgshet bekant, Mlle Le Couvreur hade tverre döttrar, hvilka uppnådde mogen ålder: der ena, född i Strassburg, var dotter till herr de Klinglin, som då var eller sedan blef borgmästare och, som det heter, pretor i nämnd: stad; det talas mer än en gång i Voltaires bref om denna Monimas dotter. Den andr: var född i Paris och döptes i Saint-Eurtachjen 3 September 1710, såsom dotter af Pi lippe le Roy, officer i hertigens af Lothringen tjenst och Adrienne Le Couvreur; denna biet, i November 1730 gift med Francoeur, musik us viå operan. Af denna familj var den nyligen aflidne lärde metematikern ef samma namn. Men mlle Le Couvreurgs djupaste pagsion och som blef en oskyldig orsak till hennes förtidiga död ver hennes kärlek till grefven af Sachsen, hvilken kom -till Frankrike första gången år 1720 och var der bosatt till 1722. oberäknadt hans mångfaldiga resor och tfventyr. Från det ögonblick hon skänkte honom sin kärlek synes det tydligt att hon, oaktadi de otroheter dem han äå gin gida icke aktade för rof att begå, ej mera betraktade si fri. Omfatta