Aftonbladet – 10 september 1853, sida 3

karakteren som mest stött mig — det var snarare bilden af hela samhället, som var tecknadt i så afskyvärda färger, att, om de voro sanna, det skulle nedkalla, icke en revolution, utan en syndafiod, — det var det omsorgsfulla ingjutandet af hat hos den fattige emot den rike — det var detta inblåsande af krig mellan klass och klass — det var denna afund mot all öfverlägsenhet, som älskar att visa sig genom att medgifva dygd endast hos blusen, och påstå att hvar och en mås:e vara en skurk om han eger den rang i samhället uti hvilken, just genom uppfostrans gåfva, genom omständigheternas nödvändiga samband, skurkaktighet är det minst sannolika eller naturliga. Det var allt detta, och saker ändå tusen gånger värre, som kom det att gå omkring i mitt hufvud, så att timma efter timma förflöt och jag ännu förtrollad stående på dessa Chimerer och Typhoner — Dessa symboler af förödelsens triumf. Stackars Vivian!s sade jag då jag slutligen steg upp, om du läser dessa böcker med nöje eller af vana, ingen under då att du synes mig vara så känslolös för skilnaden emellan rätt och orätt, och hafva ett stort tomrum der hvarest hjernan skulle hafva samvetsgranhet — knölen fullt utvecklad ! För att göra dessa odjur rättvisa, måste jag emellertid medgifva, att jag med deras förpestande biträde hade oförmärkt halkat öfver tiden, och jag häpnade då jag på mitt ur såg huru långt det var lidit. Jag hade just bestämt mig att sluta och att lägga ett märke till morgondagen och derpå afligsna mig, då jag hörde Vivians bultning — en mycket karakteristisk bultning — häftig, otålig, oregelbunden; icke en ordentlig, afmätt, harmonisk, anspråkslös bultning, utan en bultning som syntes utmana hela huset, hela gatan: det var en öfversittaraktig — en skrytsam — en uppretande och förolämpande bultning. Men de steg som hördes i trappan motsvarade icke bultningen: det var lätta, och dock fasta — långsamma, och dock elastiska steg. Pigan som öppnat porten hade utan tvifvel